"YOU CAN TRUST ME SIR! I'M YOUR FRIEND!" av Björn Svensson

Att resa i Indien medför att man blir bombarderad av intryck, tyvärr inte alltid positiva sådana. En känsla som då och då har dykt upp för mig under mina resor är att jag känner mig som en vandrande plånbok. Att en innevånare i ett tredjevärlden land kan tycka så har jag emellertid full förståelse för eftersom pengarna som jag bär, betyder möjligheter till nöje för mig, men för någon annan kanske det betyder en möjlighet till att somna mätt. Att bli avlurad obetydliga delar av sin reskassa kan till en början kännas förnedrande men när man fått en stunds distans till sina känslor så har man istället en rolig historia att berätta. Och några anekdoter har det ju blivit.....

Under en tågresa mellan Varanasi och Agra i Indien utspelade sig följande historia: Vi hade löst tågbiljetten på stationen i sedvanlig ordning, men av någon underlig anledning gick det bara att få biljett till Tundla där vi skulle byta tåg. Man sade till oss att vi skulle lösa biljetten Tundla-Agra av konduktören på tåget. Mycket riktigt så påpekade konduktören, när han kom, att vi var tvungna att betala för sträckan, som saknades på våra biljetter. Detta skulle kosta oss 2 personer hutlösa 20 rupies (5 kr), men vi hade ingen växel så vi gav en 100-rupiesedel till den uniformerade mannen, som i sin tur påstod sig att inte kunna växla denna. Han menade emellertid att det var inga problem då han kunde springa iväg och i ett nafs få sedeln växlad. Vi fick ett dyrt och heligt löfte om att han strax skulle återvända med växelpengarna och den kompletterande biljetten åt oss. Som relativt nybakade Indienresenärer trodde vi, kanske lite godtroget och naivt, på mannen, som med våra pengar i sin hand försvann ur vår åsyn för alltid. Duktigt blåsta kunde vi bara hoppas att han hade mer glädje av de 25 kronorna än vad vi skulle haft, och så var nog fallet.

På samma Indienresa fick vi ännu en gång påståendet om att landet är korrupt realiserat när vi, i god tid innan avgång, stod vid busstationen i Agra för att lösa biljetter till Jaipur. Den lille mannen i luckan replikerade min fråga om bussbiljetter med ett: ”Sorry, bus is fully booked”. Med hakan nere i den Uttar Pradeshiska myllan stod jag där och trodde inte mina öron. På hotellet, som också fungerade som turistbyrå, hade man sagt att det aldrig var några problem med att få bussbiljetter till Jaipur och speciellt inte när man som vi var ute i god tid ett par timmar innan avgång. Plötsligt fick jag en idé. Jag fiskade upp en tiorupiessedel, viftade lite nonchalant med den framför mannen i luckan och upprepade min fråga till honom. Denna gången fick jag svaret: ”Maybe”. Samma procedur igen, fast med två tiorupiessedlar. Svaret blev denna gång: ”Yes, I have two places for you sir !”. Jag hade träffat mitt i prick och han hade fått precis det han ville. Stolt kunde jag återvända till min reskamrat med de två erövrade biljetterna i min hand och det kändes som om att jag började fatta det här med att resa i Indien. Men ack vad jag bedrog mig.

På bussen till Jaipur fick vi vara med om något som liknade en reklamshow på TV. Vid ett stopp kom en man med världens bredaste leende in i bussen och började visa upp en liten juicepress som han ville sälja. Han demonstrerade den på alla möjliga tänkbara sätt och vis och hindin flödade i en strid ström från hans läppar när han försökte övertyga våra medresenärer om hans produkts förträfflighet. Jag säger bara: TV-shop, släng dig i väggen ! Men nu var det inte det som jag tänkte komma till utan till det som hände när vi började närma oss Jaipur. Jaipur är en relativt stor stad och det tar en stund att komma in till centrum. Men var centrum ligger är ju relativt svårt att veta om man aldrig varit där. När bussen stannade och någon började att skrika, ”Jaipur !”, för full hals var vår naturliga reaktion att snabbt lämna bussen och rycka med oss våra ryggsäckar. När bussen hade lämnat oss insåg vi misstaget, som en av dessa otaliga rickshaw-chaufförer hade lurat oss till. Vi stod nu med vår packning i en för oss helt okänd förort till Jaipur helt omgärdade av rickshaw-chaufförer, som mer eller mindre slogs om att få köra oss in till centrum och det enda vi kunde göra var att hänga med en.

Vid ankomsten till Delhi fick vi åter igen ett varmt mottagande av våra vänner rickshaw-chaufförerna. När vi bad om att få bli körda till Paharganj (ett område i Delhi med många budgethotell ) påstod ett gäng av chaufförerna att regeringen hade stängt av hela området och ville istället köra oss till några helt andra hotell istället. Nu hade vi dock rest ett tag i jättelandet och insåg bluffen som helt enkelt var alldeles för uppenbar för att gå på. Chaufförerna vägrade att köra oss någon annan stans än till ”sina” hotell och det tog faktiskt en stund innan vi hittade någon som ville köra oss till vårt mål, Paharganj. Om det var avstängt ? Gissa !

/Björn Svensson