PÅ ETT BEN I HIMALAYA av Björn Svensson

Vi anlände till Delhi tidig morgon på midsommardagen samtidigt som de första monsunregnen kom, faktiskt näst intill på minuten samtidigt. Skyfallen som mötte oss när vi kommit ut från Indira Ghandi flygplats var enorma. Dessa vattenmassor som plötsligt hade lösgjorts från himmeln smattrade nu med stor kraft mot taket på den gulsvarta taxin som i sakta gemak tog oss in mot den indiska huvudstaden. Chauffören hade det kämpigt med att se vart vägen egentligen gick eftersom vattenmassorna omöjligt kunde hinna med att rinna undan i samma takt som de tillfördes. En flatbottnad båt hade nog varit att föredra denna dag. En väsentlig detalj på bilen som saknades var vindrutetorkare. Det problemet löste emellertid chauffören ganska bra genom att då och då sticka ut huvudet genom den nedvevade sidorutan och likt en jägare spana framåt längs den diffusa vägen. ” You know, we are very happy today ”, sa chauffören plötsligt med den omisskännliga indiska accenten. Han tillade sedan: ” Because the monsoon came this morning ”, Att han verkligen var glad över regnovädret gick det inte att ta fel på, han fullkomligt sken ikapp med den sol som för tillfället befann sig ovanför de regntyngda molnen.

Att regnet verkligen var efterlängtat syntes på folk i allmänhet och på barnen i synnerhet, då dessa energiknippen sprang runt, hoppade och lekte i det knädjupa vattnet. Denna underbara glädje över något som i midsommartid kan få vilken svensk som helst att bryta ihop totalt var inte så svår att härleda. I flera veckor före vår ankomst hade det rått ett extremt varmt och torrt väder med temperaturer på ibland uppemot 50oC. Folk hade lidit enormt mycket och många hade till och med avlidit till följd av värmen. Monsunen kom som en stor befrielse för alla dessa människor, som nu var ute i skyfallen och betedde sig som kalvar på årets första grönbete.

Väl framme vid Hare Krishna guesthouse, beläget i den del av Delhi som kallas Paharganj, lyckades vi från taxin vada över gatan och in till den lilla hotellreceptionen. Vi tillbringade förmiddagen sovandes på vårt spartanskt inredda rum, för att vid lunchtid någorlunda utvilade bege oss ned till slutet av Main Bazaar. Där mittemot New Delhi railwaystation ligger alla dessa pyttesmå ”bucketshops” där man som resenär smidigt och lätt kan skaffa buss- och tågbiljetter till större delen av Indien. I ett sådant litet skjul köpte vi våra bussbiljetter till Manali, som skulle bli utgångspunkten för vår ”trek” på hög höjd i delstaten Himachal Pradesh.

Att resa i Indien kräver en hel del tålamod men har man bara detta är det relativt enkelt. Indierna själva har ett helt annat och totalt avspänt sätt att se på tid än vad vi här i Sverige är vana vid. Att hitta en indier som blir stressad av något för dem så oerhört trivialt som en buss- eller tågförsening, är som att leta efter en nål i en höstack. Efter en halvtimmes försening av bussen kändes det berättigat att fråga om när den skulle dyka upp. Mannen i ”bucketshopen” tittade förvånat upp på oss och svarade : Snart, har det någon betydelse ? Han fortsatte : För oss indier har tiden inte så stor betydelse som för er européer. Bussen kommer, det är säkert. Efter ytterligare två timmars väntan kändes frågan åter berättigad. Svaret blev snarlikt det förra. Dock kunde man möjligen ana en viss oro hos mannen, eftersom han nu började att tända rökelse vid sitt lilla altare och sedan satte sig på knä framför detta för att bedja. ”He is praying for your bus to come” sade en annan man i ”bucketshopen” och kunde knappt dölja sitt skratt. Strax därefter kom bussen.
Vi var givetvis de sista som bussen hämtade upp, så plats för våra ryggsäckar inuti bussen kunde vi titta i stjärnorna efter. Dock fanns det ett förvaringsutrymme under bussen som vi skulle få plats att lägga våra ryggsäckar i. Efter en del ältande huruvida vi skulle betala för denna ”extra tjänst” eller ej kom vi så till slut iväg. Tyvärr gick fönstret vid min plats inte att stänga så jag hade monsunen i knät hela vägen. Knappt ett dygn och en punktering senare anlände vi så till Manali lyckliga och med öronen fulla av indisk popmusik.
Under tiden som vi hade väntat på bussen i Delhi och under själva resan till Manali lärde vi känna ett tyskt par, Ute och Dominiqe. De var på väg till Leh i Ladakh för att gå en meditationskurs och stannade till i Manali ett par dagar på vägen dit. Eftersom vi hade anlänt relativt sent på dagen så letade vi tillsammans med dessa nya vänner upp ett hotell där vi delade rum första natten. Dagen efter bytte vi till ett mysigt litet guesthouse som låg lite ovanför Manali på en sluttning full med äppelträd. Timmerhuset som var byggt av en engelsman härstammade från seklets gryning. Längs med huset på andra våningen löpte en härlig veranda där man på kvällarna kunde sitta och inmundiga sitt ingefärste medan solen drog sig tillbaka över bergstopparna. Friden som rådde här var total och för att överhuvudtaget begripa att man befann sig i Indien och inte i en alpstuga i Schweiz fick man nypa sig i armen.

Nu var det inte för att vila som vi hade begett oss till Manali, utan för att där organisera utrustning och guide till en vandring in i det tibetanskt besläktade området, Lahaul. Tillsammans med en trekkingagentur lade vi upp en tur som ungefär stämde överens med vad vi hade tänkt. Vi blev övertalade att inte ta vägen längs den branta stig som ledde in i Lahaul över det smala Hamptapasset. För tillfället var passet fyllt med töande snö och ett försök att klättra över det var förenat med livsfara. Detta visade sig vara ett klokt råd vilket vi senare skulle få erfara. Vårt inträde i Lahaul skulle istället ske med jeep över det nästan 4000 meter höga Rothang passet, längs den nu öppnade militärvägen som leder till Leh i Ladakh.

Rothang passet är en historia för sig. Det fungerar som ett slags tivoli för den indiska medelklassen, som med jeep, bil eller buss tar sig upp hit för att se på, ta på och i största allmänhet uppleva snö. Runtom vägen i den grovkorniga snön stod en massa bodar och stånd uppställda, där man för en ringa penning kunde hyra gummistövlar, stora pälsrockar, skidor och snöskor. Även slädturer samt hästritter arrangerades för de som så önskade. Alla dessa aktiviteter försiggick i snön strax nedanför själva passet, så när man stod högst upp och skådade nedåt mot Kulludalen såg det nästan ut som Kiviks marknad, fast i svart och vitt. Nedfärden blev en hisnande upplevelse, ty den smala vägen som på vissa ställen var delvis bortspolad av vårfloden, stupade brant ned mot dalens botten. Nästan nere såg vi det som jag hela tiden befarat kunde hända. En lastbil hade i en hårnålskurva kört av vägen och landat på nosen strax bredvid serpentinvägen nedanför. När vi passerade på nära håll bekräftades våra värsta farhågor, ty bredvid lastbilen låg två kroppar slarvigt övertäckta med en filt. Efter denna lite omskakande upplevelse var det skönt att tillsammans med packning och guide bli lämnade vid dalens botten i den lilla byn Gramphu, för att till fots fortsätta in i den karga Chandradalen och slutligen upp till Baralachapasset på 5100 meters höjd.

Framåt kvällningen dök så våra packhästar upp med tillhörande skötare. De tre små hästarna som skulle bära vår, kockens och skötarens packning 10 mil genom Himalaya gav alla ett intryck av kompakt råstyrka. Ramlal som hästskötaren hette, var en yngling på 18 år som ärvt sitt yrke av sin far. Nu skulle han liksom vi, för första gången följa Chandradalen tills dess slut vid Baralachapasset. På vår färd mot målet skulle vi komma att vada över forsar, passera över snöbryggor och pulsa genom stora snömassor. Kocken som också skulle fungera som guide bar namnet Mandas. Detta skulle bli hans tredje vandring över Baralachapasset, men dock den första som ensam guide. Redan första kvällen gav Mandas oss ett prov på sina utomordentliga kockegenskaper. Vi blev serverade en delikat måltid bestående av grönsakssoppa, dal (linsröra), ris, alu-gobi (milt kryddad potatis och blomkålsgryta), sallad och till efterrätt ananas som serverades med ingefärste. Även fortsättningen av vandringen skulle komma att bli lite av en kulinarisk odyssé’. Faktum var att Mandas med de relativt få ingredienser som hästarna bar med sig kunde trolla fram de godaste måltider som man kunde tänka sig. Hungrig var således ett ord som aldrig dök upp i skallen på oss, men kanske berodde detta också på det ringa syre som luften kunde erbjuda oss på dessa höjder. För även om vi klarade av omställningen till den tunna luften bra på alla sätt och vis, så märktes det tydligt att maten mättade fortare än vid lägre höjder.

Lahaul är ett område som till skillnad mot Kulludalen, ej i någon större utsträckning påverkas av monsunregnen. Orsaken till detta gick att beskåda om man vände blicken söderut mot bergstopparna, som kantade slutet på Kulludalen. Där såg de regntyngda molnen ut att fastna och liksom hänga över kanten, ungefär som spagetti i en proppfull tallrik. Den uteblivna monsunen har medfört att Chandradalen till stora delar liknar ett månlandskap. Den sterila stenöknen bryts då och då av där en porlande bäck eller jokk drar fram, ofta omgiven av lågvegetativ grönska och de allra ljuvligaste blommor. Det är dessa kontraster som tillsammans med de storslagna vyerna över bergstoppar och glaciärer gör vandringen upp till Baralachapasset värd all den möda som måste läggas ned.
Inledningsvis var vandringen mycket lätt då den gick längs grusvägen mot Spitidalen . Denna väg höll som bäst på att röjas från all snö, och här och var kunde man höra explosioner från sprängningarna av de kompakta snö massorna. Detta arbete med att spränga och schakta bort snö kan tyckas vara ett hopplöst jobb, eftersom vägen endast kan hållas öppen för biltrafik en månad om året innan snön åter började att falla. Efter en dags vandring slog vi läger vid Chatru, som bestod av ett herdeläger och några tehus. Senare under dagen dök ytterligare två vandringsgrupper upp för att slå läger. I skymningen denna kväll uppstod det en aning tumult då en aspackad fåraherde började att jaga iväg en av de andra gruppernas hästar. Deras hästskötare tog dock förtjänstfullt hand om den berusade herden, på ett sådant sätt att han i fortsättningen nog aktade sig för oss.

De följande dagarna blev vandringen jobbigare eftersom vägen mer och mer började att försvinna under stora drivor av snö. När vi nådde Batal som var den sista bebyggda utposten på vår vandring, hade vädret slagit om från strålande solsken till ett oroväckande molnigt väder. De inte långt ifrån svarta molnen gick så lågt att man nästan kunde sticka upp handen i luften och ta på dem. Inte alls förvånande började ett mycket lätt men dock isande duggregn snart att falla på våra hjässor. Vinden hade tilltagit betydligt och vi fick bråttom med att resa vårt tält. Den steniga marken bjöd på bra motstånd för tältpinnarna, men med Mandas hjälp och några böjda pinnar senare var tältet tillräckligt väl förankrat för att överleva en natt i kraftig blåst. Under nattens storm hade våra hästar rymt. Ramlal lyckades hitta dem efter några timmars sökande, så att vi åter kunde fortsätta färden. Efter Batal vek vi av från vägen mot Spiti för att istället fortsätta vandra på getstigar upp till Chandra Tal, ”Lake of the moon”. Vädret var nu bättre och växlade mellan sol och moln, men denna dags vandring blev ändå den hittills jobbigaste. Dels p.g.a. att det var vandringens längsta sträcka, men kanske mer beroende på att vi blev försenade när hästarna rymt och därför tvingades ta färre och kortare pauser, för att hinna fram innan det började att skymma. Att slutligen se Chandra Tal från toppen av en kulle, var en stor befrielse även om det återstod en timmes vandring denna dag.

Följande dag var en vilodag. Denna ägnades åt vandringar runt, och helkroppstvagningar i, den märkliga sjön. Under dagen utspelades ett fantastiskt vackert skådespel, då sjön från att tidigt på morgonen ha varit knall blå med en förtjusande spegelbild av de omkring liggande bergen, ändrade färg till grön mitt på dagen för att strax innan solnedgången anta en iskall nyans i silver. På kvällen bjöds vi på en improviserad rodeo, då Ramlal med en käpp som enda hjälpmedel red runt lägret i full galopp på Tiko, en av våra packhästar. Även Lena, min reskamrat som är en relativt erfaren ryttarinna fick prova på att rida den lilla hästen. Detta skedde dock utan större framgång eftersom Tiko inte lydde eller förstod de kommando som Lena gav. Ekipaget fick fart först då en av de andra gruppernas guider började att springa efter och schasa. Senare på kvällen tog vi farväl av en av de två grupper som tills nu vandrat i fas med oss. De skulle följande morgon vända och gå tillbaka samma väg som vi med så stor möda tillryggalagt. Vi började nu så smått att bekanta oss med den återstående gruppen som istället för hästar hade bärare till sin hjälp. De var 5 stycken turister, alla faktiskt från olika länder, och 6 bärare som tillsammans vandrat den branta och isiga leden över Hamptapasset. Denna väg hade de, om man får tro deras inlevelsefulla berättelse, bitvis vandrat med fara för sina egna liv.

Nästa dag vandrade vi mest på skrå i sluttningen som ledde ner mot floden. Underlaget var inte det bästa utan bestod av lös jord som det var ganska svårt att hålla balansen i. Dessa faktorer tillsammans med den att vår guide mer och mer verkade ha ambitionen att vara den grupp som kom först fram till lägerplatserna, gjorde att det blev en mycket jobbig fotvandring denna dag. När vi på eftermiddagen började att närma oss vandringsmålet för dagen, forsen Likhim Yongma så stötte vi på några tämligen härjade figurer. Det var två engelsmän, Steve och Aidan, som tvenne dagar i rad misslyckats med att ta sig över nästa fors, Topko Gongma. Eftersom de bar all packning själva, hade de beräknat maten mycket knappt för att få ned vikten, vilket medfört att de nu stod helt utan mat. Denna morgon hade de satt i sig det sista dom hade i matväg, för att så snabbt som möjligt orka ta sig tillbaka samma väg som de kommit ifrån, i hopp om att stöta på någon annan grupp. De blev givetvis överlyckliga när de såg oss, och om möjligt ännu gladare när vi delade med oss av vår mat, som de satte i sig med expressfart. Snart hade de kommit så pass till sans att de började tänka på fortsättningen av deras ”trek ”. Vi erbjöd dem att följa med oss de drygt två dagar som återstod av vår vandring till Baralachapasset, eftersom vi fortfarande hade gott om mat. Efter en stunds konfererande med varandra beslöt de sig för att acceptera erbjudandet, då de menade att det nog inte skulle bli några större problem att ta sig över Topko Gongma med hjälp av de rep som våra hästar bar med sig. Mandas såg inte lika entusiastisk ut till detta förslag, men gick till slut med på det under förutsättning att han fick bra betalt för det. Girigheten riktigt lyste i hans ögon och vi förstod alla att pengarna han erhöll, tänkte han minsann stoppa direkt i egen ficka.

Steve och Aidan berättade sedan att de också hade vandrat den svåra vägen över Hamptapasset i sällskap med en tysk. Dock hade inte deras strapatser varit lika lyckosamma som för den stora gruppen med bärarna. Tysken hade vid ett tillfälle snubblat och dessvärre fallit så illa att han krossade ena handen och ett finger gick förlorat. De båda engelsmännen hade lyckats med bragden att lägga ett tryckförband om handen på den allvarligt chockade tysken och sedan klättrat ned med honom till Chatru där han med motorfordon kunde föras vidare till sjukhuset i Manali för omvårdnad. Efter denna uppskakande berättelse var vi helt eniga om att vi hade gjort helt rätt då vi lät oss övertalas att inte ta vägen över Hamptapasset.

Under dagen hade jag börjat känna mig lite svag och senare på kvällen bröt febern ut. Jag orkade inte ta mig ut för att inmundiga kvällsmålet utan tillbringade denna tid liggandes i tältet, medan Lena satt och åt och hade det trevligt med Steve, Aiden, Ramlal och Mandas. Turligt nog gick febern över under natten så nästa morgon var jag pigg igen och kunde fortsätta att gå i samma tempo som tidigare. Efter att vi hade packat ihop lägret var det så dags att ta sig över Likhim Yongma. Övergången skedde på en snöbrygga ett par hundra meter uppströms längs forsen. Även om snöbryggan var nedlusad med sprickor så kändes det aldrig farligt att gå över, eftersom den var flera meter tjock. Bärarna i den andra gruppen, som vi nu mer och mer gick tillsammans med, menade också att det var helt ofarligt att träda över här. Det blev heller inga problem, inte ens när hästarna med full packning skrittade över. Efteråt berättade Aidan att när de tre dagar tidigare hade passerat forsen i riktning mot Baralachapasset, så hade de gjort det på en snöbrygga längre ner som det nu inte syntes ett enda spår utav.

Olyckan är som vanligt alltid framme när man minst anar det och oturligt nog hände något som jag just då gärna klarat mig utan. I en relativt flack sluttning snubblade jag till i den lösa jorden och när jag försökte parera fallet så stukade jag ena foten så pass illa att jag omöjligt kunde stödja på den. Först var jag helt övertygad om att den var bruten eftersom det gjorde så infernaliskt ont men insåg efter ett tag att det förmodligen inte var det som det handlade om. Det som var tur i oturen var att vi denna dag bara hade ett par kilometer kvar till lägerplatsen att vandra. Men eftersom Mandas ej syntes till i närheten utan hade gått långt före oss med Ramlal och hästarna så fick den andra gruppens bärare turas om att bära mig på ryggen. När Mandas efter en stund kom springande mot oss hade han nåtts av budet om olyckan och såg i det närmaste rosenrasande ut. Han började att gräla på mig och menade att jag hade alldeles för dåliga skor (jag undrar vad Graninge säger om det?) vilket var ett dåligt argument då han själv och många av dom andra bara gick omkring i gymnastikskor. Framme vid Topko Gongma slog vi så läger för att tidigt följande morgon försöka ta oss över den rasande forsen. Jag fick nu tillfälle att tejpa min fot ordentligt för att kunna fullfölja vandringen till fots.

I ottan var det så dags för uppbrott. Efter frukost och ett par Alvedon kunde jag med hjälp av Steves vandringskäpp nätt och jämt ta mig fram. Jag fick hjälp av några ur den andra gruppens bärare att ta mig ned för den branta sluttningen till forsen. Väl nere så insåg vi efter ett par försök att det skulle vara omöjligt att ta oss över den strida strömmen. Det gick helt enkelt inte att få fotfäste vare sig med eller utan hjälp av rep. Mandas vägrade dock att inse detta, utan propsade på att vi skulle försöka ta oss över. Det var inte förrän ett par av den andra gruppens bärare hade talat med honom som han motvilligt gick med på en kompromiss. Ramlal skulle ridandes på en av hästarna ta sig över till andra sidan och där vänta på oss medan vi andra gick uppströms i sökandet efter en tillräckligt stark snöbrygga. Steve och Aidan som alltså ett par dagar tidigare hade misslyckats med att ta sig över, berättade att de hade gått en bra bit uppströms men till slut gett upp hoppet om att finna en övergång. Detta var nu trots allt vårt enda hopp eftersom de andra två alternativen, att kanske riskera livet i forsen eller att vända tillbaka och traska i ytterligare 8 dagar, ej var så lockande.

Vi ömsom gick och ömsom klättrade vidare uppströms i den branta ravinen. Mandas hade vi nu lämnat bakom oss ty vårt förtroende för honom var i princip kört i botten. Till vår hjälp hade vi istället Tenzing, en bärare ifrån den andra gruppen. Tenzing som var född och uppvuxen i Zanskar ca 10 mil norr om Lahaul, var en riktig klippa. Han ledsagade oss säkert och med stor skicklighet längs den branta ravinen som stupade rätt ned i den rasande forsen. Efter två intensiva timmars klättrande och klängande med Tenzing hoppandes emellan oss som en bergsget, hittade vi så till slut den snöbrygga som Steve och Aidan förut missat med endast ett par hundra meter. I slänten på ravinens motsatta sida kunde vi nu skymta den andra gruppen och de båda engelsmännen glatt vinkandes åt oss. Just när vi var i färd med att ta oss över snöbryggan så dök Mandas upp bakom oss. Han frågade surt om vi behövde hjälp men vi avböjde bestämt. Vi kände stor tacksamhetsskuld till Tenzing som vi numera räknade som en kär vän. På andra sidan en bit nedströms sammanstrålade vi så med Ramlal och hästarna för att efter en välbehövlig paus ta oss sista biten till det flacka Baralachapasset.

Landskapet omkring oss hade nu antagit en besynnerlig men vacker skepnad. Överallt låg det ömsom snö och ömsom svart jord och sten, vilket medförde att man fick känslan av att vandra (halta) omkring på en jättelik zebrafäll. Vi befann oss nu på 5000 meters höjd, så när det kraftfulla åskvädret plötsligt dök upp och det började att spöregna kände vi oss ganska små och eländiga. Lika hastigt som ovädret anlöpte, lika hastigt försvann det. När vi sedan lätt nedkylda tog oss över ett par grunda och lugna forsar alldeles innan tältplatsen hade jag god hjälp av ytterligare en av den andra gruppens bärare, Gudu. Denna man som var bördig ifrån dalarna i Lahaul, hade ett för Indien ovanligt utseende. Han hade varken mongoliskt utseende som Tenzing eller typiskt indiskt som Mandas, utan liknade mer en invånare ifrån ett medelhavsland. Gudu kom även han att bli en mycket god vän till oss.

I den iskalla skymningen slog vi så upp vårt tält för sista gången denna vandring. Den in på märgen bitande kylan fick oss att ganska tidigt, fullt påpälsade, krypa ned i våra sovsäckar för att gör kväll. Underlaget som mest liknade ett klapperstenfält, gjorde det väldigt obekvämt att sova trots våra liggunderlag. När jag på morgonen vaknade var min panna och näsa iskalla eftersom tältduken, tyngd av ett tjockt islager, låg tryckt mot de utskjutande partierna av mitt ansikte. Jag stack ut huvudet ur det av is bågnande tältet och möttes av solens första värmande strålar, vilket kändes som en gudagåva efter en iskall natt.

Efter att ha packat ihop tältet, vilket var lättare sagt än gjort p.g.a. all is, fortsatte vi de sista kilometrarna fram till vägen som passerade genom passet. Härifrån började vi att vandra söderut mot Lahauls ”huvudstad” Keylong i hopp om att snart kunna få lift med en buss eller lastbil. Efter någon timmes vandrande längs den dammiga vägen dök en stor militär lastbils kolonn upp. En av dessa otaliga lastbilar stannade och gav oss lift. Nu satt alltså vi, engelsmännen och den andra gruppen tillsammans och skumpade omkring på flaket av en indisk militärlastbil, i mitten av en jättelik kolonn. Steve sade lite skämtsamt att ”just nu sitter vi mitt i ett, för den pakistanska arme’n, strategiskt militärt mål”. Alla vi på flaket som förstod engelska brast ut i skratt. Tyvärr var vi efter ett tag tvungna att ta farväl av de andra, då vi med Mandas och Ramlal bestämt att vi i den lilla byn Zingzingbar 16 km från Baralachapasset, skulle få vår packning lossad från hästarna. Efter en kort stunds väntan dök den lilla hästkaravanen upp och ungefär samtidigt kom en lastbil som var villig att ta oss med till Keylong. Snabbt, snabbt fick vi av packningen och upp den på lastbilsflaket för att ånyo ta ett hastigt farväl, denna gång av Ramlal (Mandas höll sig i bakgrunden och blängde surt ). Vid militärstationen i Patseo stannade lastbilen och till vår stora glädje klev hela den andra gruppen och engelsmännen upp på flaket. Vi fick nu förmånen att under ytterligare en timmes tid kunna umgås med dessa härliga människor, turister som bärare, innan vi slutgiltigt skulle skiljas i Darcha där alla utom vi skulle hoppa av. Steve och Aidan skulle senare ta sig till Manali så vi beslöt att vi skulle försöka ses där om ett par dagar.

Det var inte utan att man tyckte det var rätt så skönt, när man i Keylong efter att vi hittat ett hotell, kunde hoppa in i en varm dusch. I dagarna två strövade vi omkring i den lilla staden och dess omnejd, vandrade över terrasserade potatisfält mellan små byar och kloster innan det var dags att sluta cirkeln och fara tillbaka till Manali för att där samla oss inför återfärden till Delhi.

/Björn Svensson