EN RESA TILL LUMBINI

 Lumbini (L) i Nepal ligger ca 25km väst om gränsövergången Sonauli på indiska sidan och Bhairawa på den nepalesiska sidan. Denna gränsövergång, porten till västra Nepal men även till Kathmandu är, öppen 24 timmar om dygnet och turistvisa erhålles på platsen och kostar 30USD. Södra Nepal är lika platt och monotont som större delen av Gangesplatån. Bergskedjorna i Nepal börjar ca 50 km norrut. Min avsikt var aldrig att komma till bergen utan enbart till L. De flesta icke-buddister, turistande kommer aldrig till L utan fortsätter rakt norrut mot Pokhara och österut mot Kathmandu oftast per buss som mestadels kör på nätterna.

Till L tar man sig per buss, bil eller jeep och utgår ifrån Gorakhpur (Uttar Pradesh). G har goda tågförbindelser med New Delhi, Kolkata och Varanasi.

Jag hyrde bil med chaufför i G som skulle ta mig till L. Jag planerade att stanna där i tre nätter för att sedan återvända till G. Jag resonerade som så, att en busschaufförs eller jeepförares uppträdande kan jag inte påverka men väl en enskild bilförares. Trafiken på de indiska vägarna är ett enda stort chicken-race. På vägarna är lastbilarna legio. De flesta utan släp men de har en  överlast av troligen 50 % eller mer. De verkar sakna ratt då de kör rakt fram till dess att det är så uppenbart att smällen kommer vilken sekund som helst och då plötsligt svänger de under ett ilsket tutande. (Signalernas decibelläge kan jämföras med gamla reaplans tjutande.) Därför måste andra trafikanter som oxkärror, cyklister, autorickshaws, tricycle rickshaws, fotgängare, personbilar, traktorer kasta sig undan i sista sekunden. Endast korna och i viss mån oxarna tar det hela med ro. Jag har ännu under mina resor inte sett någon olycka men väl flera lastbilar som kört av vägen och ligger kvar pga. begränsade eller obefintliga bärgningsresurser, ordentliga skrothögar och ofta mot träd. Dessa olyckor sker oftast, har man sagt, om nätterna då lastbilarna företrädesvis kör dygnet runt med avbytarchaufförer sittandes i bilen. Tutandet är legio och ganska tröttande ty det signaleras hela tiden och lastbilar m.fl. uppmanar bakomliggande ”Please Horn”. Dessutom är inte dieselmotorerna justerade så avgasernas omfattning och kompakthet är enorm.

Jag har sett en siffra på antalet dödade i trafiken som uppgår till 50.000 per år. Den förefaller mig dock liten, förmodligen finnes här ett stort mörkertal.

Jämför med Thailand som har 13.000 omkomna per år med 65 m innevånare, Malaysia 6.500 med 20 m och Vietnam 12.500 med 78 m. I dessa tre länder är 2/3 av de omkomna motorcyklister. Alkohol och fart i kombination med avsaknaden av hjälm bidrar starkt till att hålla siffrorna uppe. Ofta sitter hela familjen, t ex två vuxna med två barn på cykeln och endast den manlige föraren har hjälm. Detta var en liten parentes.

Tillbaka till resan.

Resan med bil till gränsen från Gorakhpur tar ca 1,5 timma. Ca 5 km innan övergången har områdets sand- och grusgrossister sin stora lagercentral på en yta av flera hektar och med ett 30-40 tal lastbilar i arbete. På avstånd liknar det hela en stor sandlåda med leksakslastbilar omringade av myror (människor) på tak, flak, bredvid och under bilen. All last på och av hanteras med spade, fullstop! Efter detta stora grustag kommer reparations- och gummiverkstäderna efter vägkanten jämte den 1,5-2 km långa lastbilskön mot gränsen på båda sidor av vägen. Hur lång väntan är för att komma över gränsen fick jag aldrig någon klarhet om. Sedan skall denna mängd lastbilar i en lång oändlig konvoj klämmas in på den lilla stads/bygatan i Sonauli, möta trafiken på väg söderut från Nepal, passera tullen som ligger på ena sidan av gatan medan pass- och viseringskontrollen ligger på andra sidan om samma gata. Kontrollen lyckades min chaufför av någon anledning missa så jag kom in i Nepal utan ”utstämpling”. Den nitiska nepalesiska immigrationskontrollen såg naturligtvis detta och jag skickades tillbaka per bil, hittade den indiska motsvarigheten i en liten skrubb vid sidan av bygatan och kunde efter nödvändig ”utstämpling” efter det att min chaufför ordnat trafikkaos när han skulle vända, återvända till Nepal och inviserades (snyggt ord). Jag såg få andra turister vid kontrollerna. Några bussar med vallfärdande buddister väntade. Passagerarnas pass sköttes av bussvärdinnor. Jag tycker det hela sköttes smidigt och snabbt. Jag fick direkt ett 90 dagars visa.

Därefter återstod en timmas resa på dåliga grus- och asfaltvägar. Jag befann mig fortfarande på Gangesplatån som är flodens omgivande land.  Det är ett oerhört stort område, som jag skulle tro motsvar hela Sveriges yta och lika långt och brett som Sverige. Detta enformiga, bördiga landskap, bevattnat av kanaler och oftast höljt i dis, domineras av vete- och risfält, beteshagar, lövskogsdungar, småbyar med hus av halm och lera, sockerrörsodlingar och senapsdito. Varje större samhälle eller by verkar ha ett litet tegelbruk. I närheten av sockerrörsfälten finns här och var små sockerbruk. En tvåtakts diesel driver sockerrörpressen, saften rinner ut i ämbar från vilka ledningar sedan för saften till 2-3 stora fat, liknande stekpannor utan handtag, ca 1,5 i diameter och med 15-20 cm hög kant. Under pannorna brinner de soltorkade resterna av rören. Kvar blir, sedan vattnet dunstat, en orangeliknande massa. Det är råsocker (?) som lastas i plastsäckar för vidarebefordran (antar jag) till raffinaderierna. Husen efter vägarna är mycket smala i den del som vetter mot vägen. De är byggda av tegel, har inga fönster vare sig mot vägen eller på sidorna, har en smal entré och ett  platt tak. De är ofta halvfärdiga men tydligen beboeliga.

  Jag skulle naturligtvis ha växlat pengar vid gränsen där mångfalden växlingskontor hade sina ”inkastare” vid vägkanten ivrigt pekande och gestikulerande mot kontoren. På tillbakavägen växlade jag tillbaka mina nepalesiska rupies där, ett mycket smidigare och effektivare och billigare sätt än hos banken. Jag begagnade mig dock vid ankomsten till L av den lokala banken. Trots att växlingen tog ca ½ timma vill jag inte ha det ogjort, nu ännu en erfarenhet rikare. Kanske gjorde sig yrket påmint och nyfikenheten tog överhanden vilket gjorde att jag klev innanför dörren till Nepal Credit and Commercial Bank Ltd, en statlig bank med kontor över hela Nepal. Jag besökte f ö den i Kathmandu 1999.

Procedur:

1. Ett A4 formulär fylls i av en bankman med alla pass- och visumdetaljer, adress i hemland och i Nepal jämte specifikation av de sedlar jag ville växla bl.a. deras nummer
2. Avräkningsnota fylles i, i stort sett med samma detaljer som under punkt1
3. Punkterna 1-2  kontrolleras genomgående av bankman nr 2
4. Uppgifterna lämnas till kassan som räknar up de inhemska pengarna samt specificerar dem på baksidan av avräkningsnotan. Han kontrollräknar pengarna 4 ggr. Därefter stoppar han in dem i en maskin för kontrollräkning.
5. Jag undertecknar tre blanketter men får inga kopior men väl pengarna.   

 Jag såg inga pennor på de tre pulpeterna som fanns i lokalen men väl fyra stämpeldynor, väl begagnade. På de blanketter jag undertecknade fanns särskilt utrymme för tumavtryck. Tumavtryck sätts dit med hjälp av bankpersonalen.

 L är för buddisten vad Mecka är för muslimen. L var Buddhas födelseplats för 2546 år sedan. En del länder, t ex Thailand, har tidräkningens start från Buddhas födelseår. (I ett försök att universialisera tideräkningen och ”neutralisera” kristendomen i detta avseende har man i vissa kretsar istället för AD och BC börjat införa CE (Common Era) och BCE (Before Common Era)).  Detta därför att i stort sett alla religioner har sin egen tideräkning, vilket kan vara mycket förbryllande. En buddhist skall om möjligt vallfärda en gång i detta liv till L, Bodhgaya (Bihar) 13 km söder om Gaya, Sarnath, 10 km n om Varanasi (Uttar Pradesh) samt slutligen Koshinagar (Uttar Pradesh) 55 km öster om Gorakhpur. I Bodhgaya fick Buddha sin upplysning (enlightment), i Sarnath höll han sin första predikan (started to turn the wheel) samt i Kushinagar avled och kremerades han. De indiska turistmyndigheterna samt Indian Railways skall  börja samarbeta för att marknadsföra och sälja rundturer till de tre indiska platserna och naturligtvis fokusera sig på de utländska pilgrimerna.  

  Området L består av, kan man säga, två delar; dels byn Pararia och dels själva L uppdelat på The Sacred Garden, East and West Monastic Zones och The Cultural Centre. I zonerna ligger olika länders tempel och pagodas representerande Japan, Myanmar, Thailand, Tibet, Syd-Korea, Vietnam, Sri Lanka m fl. Många bygger ut och till så att många tempelområden liknar mer en byggplats än en plats för dyrkan och tillbedjan. Några ekonomiska restriktioner avseende utsmyckning och påkostande syntes inte. Många tempel har inom sina områden övernattningsmöjligheter för pilgrimer. The Sacred Garden innehåller främst Buddhas födelseplats samt The Ashok Pillar. Detta minnesmärke, en hög stenpelare, restes av kejsare Ashoka ca 250 BCE. Han brukade låta resa pelare för att markera sina besök i olika delar av den indiska halvön. Han konverterade till buddhismen efter svåra samvetskval över att ha slagit ned ett uppror i Orissa med 100.000 döda. Buddhismen på Sri Lanka och dess mission har honom som beskyddare..

Strax utanför The Sacred Garden finns en mängd krimskrams säljare. Jag letade efter typiska nepalesiska souvenirer men man sade mig att utanför Kathmandu och Pokhara finnes tyvärr i stort sett ingen möjlighet att köpa t ex kukeri (typiska nepalesiska stora knivar som bl. a. varje Gurkha soldat bär), vackert broderade textilpåsar med te och  nepalesisk textiler med sitt romboid- eller  rutmönster och sina färger, rött  och vitt i olika nyanser och som inte finnes någon annanstans utanför Nepal, mig veterligt.

 Återresan till Gorakhpur förflöt utan några intermezzon. Från framförliggande jeepar kastades dock ofta  nötter och bananer företrädesvis i skogsliknande områden. Detta gjorde att de små apor som fanns efter vägen kastade sig med dödsförakt ut i körbanan vilket naturligtvis fick bilister att kryssa med stor risk att möta den motsatta trafiken, som också kryssade.

 Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om plastpåsar och deras förbannelse. Inte de stora försedda med reklam, som erhålles i shopping centra o d. Utan de små, hållbara, genomskinliga som du får även om det du handlar redan är väl förpackat. Detta gäller i Malaysia, Thailand, Indien m.fl. länder. Jag har fått kaffe serverat i plastpåse med sugrör, köpt en apelsin och fått plastpåse, ögondroppar väl förpackat i en stark liten pappkartong överlämnad i plastpåse etc. etc. I Indien finns skyltar uppsatta med texten: ”Do not accept plastic bags!” men till synes utan verkan. Dessa påsar finns i drivor efter vägarna, på stationer, på gatorna, i parker, i planteringar, kort sagt överallt. Detta måste vara ett miljöproblem i megaformat. Jag vet inte hur lång plastens nedbrytningstid är men det tar sin tid. Vidare verkar plastpåsar vara något som många lumpsamlare ratar, eftersom påsarna får ligga kvar.

  Många järnvägsvagnar har färgade fönster, vilket är förståeligt. Vad jag inte kan förstå är varför de flesta tåg har så smutsiga och igengrodda fönster. Tänk om de kunde tvättas med samma frenesi som toaletterna blir tvättade under stopp vid långa resor. Tyvärr blir resan många gånger då en färd i dunkel när solen skiner ute och att sitta och kisa genom fönstret tar bort en del av tjusningen.

 Ett resetips: Många back-packers har svårt att samla ihop sina remmar på ryggsäcken och jag har sett mer än en säck med lösa remmar fastna på bandet. Numera har jag en plastsäck att stoppa ryggsäcken i. Det är inte svårt att få incheckningspersonalen att klistra på ”Fragile” skyltar eller på annat sätt markera att säcken inte är sopor. Dessutom finns numera starka färgade säckar att köpa.

GÖR DET!

Jan Henrik Gladh

Vallentuna i april 2003.