Mardrömsresan

Av Andreas Fichter

Jag och min goda vän Anton hade bestämt oss för att ta bussen från Bombay ner till Goa. Vi skulle tagit tåget...
Efter att vi avklarat "den gyllene triangeln" - Delhi, Jaipur, Agra - tog vi en 24 timmars tågresa ner till Bombay. Vi anlände tidigt på morgonen och efter en viss förvirring i denna stora stad beslutade vi oss för att ta en taxi till den busstation vi inte hittade.
Väl framme bokade vi en varsin biljett på en semi-deluxe buss ner till Bombay som skulle gå 17:00 samma dag. Vi spenderade tiden fram till dess genom att strosa runt i Bombay. Bland annat besökte vi hamnen där vi efter några minuter blev "påhoppade" av en "holy man" som knöt garn runt våra handleder, gav oss en blomma, en bindi i pannan och socker att äta. Allt detta skulle visst ge oss tur. Dessvärre skulle han ha 400 rupes för besväret, så det var bara att hosta upp pengarna.

Tiden gick och när vi var tillbaks på busstation blev vi tillbedda att vänta vid plattform 2, där vår buss strax skulle anlända.
Bussen kom, och vi gick på ett fordon som vi var helt säkra på var fel.
16 timmar i den här går ju inte. Vi måste vara på fel buss!

Men inte. Vi frågade runt och visst var det bussen som gick ner till Margao, Goa. Vi fick platserna längst bak. Platserna där det skumpar som allra mest, där det är som trängst (speciellt för mig och Anton som mäter 182 resp. 190 cm) och obekvämast.
Vi förstod att de 16 timmar vi hade framför oss skulle bli dom längsta i vårt liv.

Våra axlar skavde mot varandra och våra knäskålar slog hela tiden mot ryggstödet framför. Och eftersom bussen antagligen helt saknade stötdämpare befann man sig allt som oftast nästan uppe i taket, vilket fullföljdes av en hård duns när man landade.

Det blev kväll, natt och kallt. Sova var en omöjlighet. Man var så trött men den hårda färden gjorde så att ögonen hela tiden var uppspända.
Natten tog så småningom slut och när det började ljusna kunde vi se att landskapet förändrats. Vi körde genom berg och skogar, och det dröjde inte länge innan vi kunde skymta dom första palmerna.
10:00 klev vi av. Och som alltid när man kommer till ett nytt ställe i Indien får man ett gäng människor efter en som vill locka oss till just deras ställe att bo på. Vi avfärdade dom allihop (vilket var extra jobbigt med tanke på det tillstånd vi befann oss i) och hoppade på en lokalbuss tillsammans med en massa skolbarn, som tog oss till Anjuna.

Vi hittade ett Guest House med namn Sonic, där vi stannade tillsammans med holländare, spanjorer, amerikaner och engelsmän i 2 veckor.

Visst var bussresan hemsk, men samtidigt en nyttig erfarenhet. Nämnas bör också att vänner och familj här hemma spetsar öronen och gapar stort när man berättar den...

/Andreas Fichter