På Bröllop i Himachal Pradesh

Av Brita Ahlenius

Detta är en berättelse från mitt besök i Indien år 2001. Jag och en grupp studenter var i Benares (Varanasi) för att göra fältstudier till våra C och D-uppsatser i religionshistoria. Under vistelsen blev vi inbjudna till ett bröllop i Himachal Pradesh och här kommer jag nu att dela med mig av upplevelserna från den resan.

Vi var 7 svenskar som gav oss iväg med tåget till Himachal Pradesh på eftermiddagen den 29:e november. Till allas förvåning var tåget inte det minsta försenat och vi kom iväg utan större problem. Vi reste i 2:nd class sleeper och bara det är ju en upplevelse. Hela resan gästades vagnen av högljudda Chai-, läsk-, tidnings-, godis- och fast food-försäljare. Den ene mer högljudd än den andre i desperata försök att få oss resenärer att köpa just deras produkter. Dessutom kom det med jämna mellanrum ombord personer som med olika knep och olika framgång försökte tjäna pengar på att underhålla oss. Den förste som kom ombord var en liten man med en trumma. Han satte sig på golvet alldeles intill en av mina väninnor som precis hade slumrat till. Med trumman endast någon decimeter från hennes huvud började han sedan trumma för allt vad han var värd, i hopp om att bli rikligt belönad för sin musikaliska talang. Behöver jag tillägga att min väninna blev i det närmaste döv? När trumslagarpojken försvann på nästa station klev det istället ombord fyra riktig fula kvinnor. Vid en närmare titt visade det sig att det i själva verket var män, män som försörjer sig genom att klä ut sig till kvinnor. Affärsverksamheten går i stort sett ut på att de vandrar runt på tåget och förolämpar folk tills de får pengar. Eftersom de befinner sig i en situation där de ses som både män och kvinnor kan de kontakta båda könen och göra och säga saker och ting som i övrigt inte är accepterat i samhället. ”Damerna” klev av efter ytterligare några stationer och efter dem kom en kille med en apa. Vi svenskar var väl föga imponerade av hans tama apa och jag är rätt övertygad om att han lämnade oss med viss besvikelse.

Annars förlöpte resan lugnt. Ju längre norrut vi kom desto kallare blev det på tåget och under natten hade vi tredubbla lager med kläder och låg under dubbla filtar för att hålla värmen. Efter en 20-timmars tågresa var vi framme i Ludhiana och det var dags att kliva av tåget. Här skulle en chaufför möta upp för att med bil köra oss den sista biten till Palampur, där bröllopet skulle äga rum. Men, chauffören var inte där. Efter 2 timmars letande och flera telefonsamtal med brudgummens far, som var den som hade anlitat chauffören, dök han så äntligen upp. Han hade varit ute på andra uppdrag i anslutning till bröllopet och hade blivit försenad – ja, ja det är Indien. Rayesh som han hette var en glad prick och han skulle komma att bli vår chaufför under i stort sett hela vistelsen i Himachal. I bilen spelade han poppig bangra-musik som fick oss alla på ett strålande humör. Inget piggar upp som Daleer Mendhi!

Det var 6 timmars bilfärd till Palampur, 6 timmar över bergen på smala serpentinvägar. Visst kittlade det lite i magen av spänning när jag såg de branta stupen på sidan av vägen, men det som gjorde mest intryck var den otroliga naturen. Efter över två månader i dammiga Benares var det nästan som att komma till himlen; De majestätiska bergen, den rena luften och all denna grönska, det var helt underbart!

Väl framme i Palampur begav vi oss genast till vårt hotell. Personalen tittade på oss med stora förvånade ögon när vi rabblade upp våra konstiga svenska namn och dessutom påstod att det skulle finnas rum bokade åt oss. Efter några minuters förvirring och ytterligare ett samtal till brudgummens far så ordnade det sig dock och vi fick tillträde till våra rum. På rummen var det iskallt, men sängarna var utrustade med tjocka, tjocka täcken och i duschen fanns det en aning ljummet vatten så att vi kunde värma oss lite.

Efter att vi hade fått möjligheten att fräscha upp oss var det dags att ge sig av igen. Denna gång bar det av till bröllopsfesten. Inte mycket hände den kvällen. Vi fick äta middag och så fick vi återse några av våra indiska vänner vilket var jättekul. Efter middag och lite umgänge åkte vi tillbaka till hotellet för att sova.

Dag nummer två var den viktigaste för bröllopet, det var då som den egentliga vigseln ägde rum. Vi gjorde en kortare visit under dagen då vi fick lunch och möjlighet att delta i några av brudgummens förberedande ceremonier, bl.a. fick vi hjälpa till med att kleta in hela honom med en örtpasta. Alla gäster som deltog tyckte att detta var väldigt underhållande, medan brudgummen själv såg mindre road ut.

Den stora ceremonin hölls på kvällen. Efter att ha varit tillbaka en sväng till vårt hotell för att byta om anlände vi finklädda och förväntansfulla till den stora bröllopsfesten. Massor av folk hade anslutit för att delta i paraden (barat) som går till brudens hem, där sedan ceremonin hålls. En bil dekorerad med rosor och liljor kom och hämtade Sanjeev (brudgummen) och efter honom vandrade vi alla tillsammans med en orkester. Brudgummens manliga vänner dansade hysteriskt till musiken och fick även sällskap av pojkarna från vår svenska grupp. Vi flickor höll oss lite utanför då inga andra damer deltog i dansandet.

När vi kommit halvvägs till brudens hem stannade kortegen och det var dags att dricka Chai och släppa av brudgummen innan vi övriga fick gå vidare till brudens hus för att äta middag. Under denna paus var det verkligen fest. Orkestern spelade oavbrutet och till slut blev även vi tjejer tvingade att dansa. Aldrig under hela festen hade så många samlats runt de som dansade. Dessutom filmades vi hela tiden vilket i sin tur innebar att vi fick dansa i ett starkt strålkastar ljus och inte hade någon som helst möjlighet att gömma oss i kvällsmörkret. Efter dans och Chai fortsatte vi då till brudens hus för att äta.

Alla gäster satt ner på mattor på marken och åt en välsmakande måltid serverad på palmblad. De övriga gästerna tyckte att det var riktigt roligt att titta på oss tafatta svenskar när vi försökte att få i oss maten med händerna. Man kan lugnt säga att vi inte hade den rätta tekniken. Under hela måltiden fortsatte orkestern att underhålla med sin musik. Plötsligt petade min väninna på mig och pekade bort mot orkestern. Därborta var vår chaufför och dansade som i trans, att säga att han var berusad är nästan en underdrift. Han gav verkligen allt till musiken och verkade helt ovetande om att alla middagsgäster hade upphört att äta och nu riktade sina blickar mot honom. Efter någon timme somnade han i sin bil och väcktes senare av brudgummens far som behövde hjälp med transporter av presenter till bruden. Chauffören satte sig vid ratten och körde rakt in i en husvägg! Allt gick bra bara en liten buckla på bilen, men efter denna incident fick han order om att sova och inte köra något mer den kvällen.

Efter middagen gick vi tillbaka till platsen där vi lämnat av brudgummen och nu var det bara att sitta framför de värmande eldarna (allt ägde rum utomhus, och det är inte särskilt varmt i bergen under vintern), och vänta på att någon från brudens hem skulle komma och bjuda in brudgummen. Strax efter klockan 1 på natten kom de och vi begav oss återigen upp till brudens hem. Nu var det inte många gäster kvar, de flesta stack hem efter middagen. Jag skulle tippa att vi var ett 15-tal som gav oss iväg till ceremonin. I vår grupp ("svenskgruppen") så hade tre stycken åkt till hotellet, så vi var 4 stycken kvar. Väl uppe hos bruden satte själva vigselceremonin igång. Det är inte som hemma att det är över på en halvtimme, nej då, här handlar det om TIMMAR! Vi låg nedbäddade under varma tjocka täcken och följde det som hände. Nästan ingen i det övriga sällskapet brydde sig om att titta på själva ceremonin. Alla gäster satt/låg runt omkring och pratade. När bruden för första gången kom ut ur huset låg t.o.m. orkestern och sov. De väcktes genom att en flicka började slå hysteriskt på en av deras trummor medan en av brudgummens vänner gormade åt dem och sparkade på dem. Orkestern vaknade och spelade en trudelutt.

När klockan var 8 på morgonen så kände vi att nu fick det räcka. Vi fick skjuts till vårt hotell (dock inte av Rayesh), sov ett par timmar och sedan åkte vi tillbaka för att käka lunch. Efter lunchen åkte alla utom jag tillbaka till hotellet. Jag stannade kvar och tog en lång promenad med en indisk vän. Det var helt underbart att vandra i området. Det var tyst, luften var ren. Efter att ha gått i en dryg timme kom vi fram till en porlande bäck och då kändes det precis som om jag var hemma i Sverige, det var den enda gången under hela Indien-vistelsen som jag hade hemlängtan.

Dagen efter detta var det dags att bryta upp. Vi skickades på en lokal sight seeing, besökte några berömda tempel, bl.a. ett väldigt viktigt Gudinnetempel som heter Jwalaji. När Shivas fru Parvati (Sati) tog livet av sig genom att bränna sig själv, blev Shiva så ledsen att han bar hennes kropp och dansade hysteriskt varpå hennes kroppsdelar spreds över hela Indien. Platsen för detta tempel sägs vara den plats där hennes tunga föll ner. Inne i templet finns en aldrig slocknande låga som kommer direkt ur berget. Ingen vet hur elden uppkommit och den anses ha gudomligt ursprung.

Vår dagstripp slutade i Dharamsala, eller rättare sagt McLeod Ganj. McLeod Ganj är det tibetanska centrumet i Indien, där finns hela den tibetanska exilregeringen och här ligger också Dalai lamas residens. McLeod Ganj är fullt av turister och det är även turismen som är den stora inkomstkällan. Detta märks på det stora utbudet av turistinriktade affärer och restauranter. Trots alla turister är platsen väldigt lugn, en kontrast mot vad jag tidigare upplevt i Indien. Vi spenderade två dagar och två nätter i McLeod Ganj. Vi hann med lite shopping, men det viktigaste var naturligtvis att vi fick se Dalai lamas residens och besöka huvudtemplet som ligger alldeles intill. Vi fick t.o.m. röra vid hans helighets tron i templet. En häftig upplevelse för oss religionshistoriker.

Efter två nätter i McLeod Ganj kom två av våra indiska vänner till hotellet och därifrån tog vi sedan en bil till Amritsar i delstaten Punjab. Detta är staden där Sikhernas gyllene tempel, Harmandir, ligger. Låt mig bara säga en sak, får ni någonsin chansen att åka till Amritsar och se denna Gurudwara (sikh tempel), så ta den! Jag har aldrig upplevt ett sådant ställe! Massor av folk men ändå tyst och lugnt, det enda man hör är läsningen, eller snarare sjungandet, av skriften (Guru Granth Sahib) som strömmar ut ur högtalare och bidrar till den fantastiska stämningen. Den helt gyllene byggnaden ligger mitt i en stor vattensamling. På kvällen speglas guldet i det stilla vattnet. Jag skulle kunna spendera timmar med att bara sitta och titta på byggnaden och insupa atmosfären. Det går inte att beskriva i ord, ni måste åka dit! Vi besökte templet kvällstid och på förmiddagen dagen efter, lika fantastiskt både i dagsljus och upplyst i mörkret.

Efter en natt i Amritsar och två hänförande besök vid Harmandir, var det då dags att åter bege sig till Benares. Vi åkte bil i 2 timmar till Jalandar. På stationen mötte vi sedan fler bröllopsgäster som också var på väg hem. Sedan blev det en 20 timmars tågresa, i AC klass denna gång, så det var betydligt lugnare. Sedan var vi tillbaka i kaosets Benares och det kändes, konstigt nog, helt underbart att komma ”hem” igen.

/Brita Ahlenius