Bangladesh by bike
Dhaka - Calcutta på fyra dagar

av Linus Roslund

Fakta Bangladesh

Min indiska "Hero Jet" med ryggsäcken på pakethållaren. Plasten skulle man inte ta bort på en ny cykel.
Större bilder : 800x600

Idén till att cykla från Bangladeshs huvudstad Dhaka tillbaka till Calcutta där jag hade kommit ifrån med buss fick jag lördagen den 5:e juli 2003. Jag satt på en av de få hyfsade restauranger jag hade funnit i Dhaka och väntade på min mat medan jag läste ett uppslag i guideboken om Bangladesh från Lonely Planet. Rubriken var "Bangladesh by bike" och handlade om ett par som hade bestämt sig för att cykla till Calcutta som är den närmast stora stad i Indien. De spenderade två nätter på vägen och hade satt upp 7 byar som "checkpoints" och de skrev att det var nyckeln till framgång. Det var i princip raka vägen skrev de men vid ett tillfälle så hade en förvirrad trafikpolis visat dem höger när de sa vart de var på väg. Sista biten i Indien hade de spurtat till flygplatsen och avslutat sin resa där för att slippa cykla in till Calcutta.

Jag funderade inte så mycket över det jag hade läst förrän senare på kvällen när jag låg i min säng på Asia Hotel. Jag funderade över vad jag skulle ta mig till härnäst. Efter att ha lekt lite med tanken så bestämde jag mig: Vad kan vara roligare och mer utmanande att cykla tillbaka till Indien och Calcutta. Jag ska ju ändå dit igen. Jag behöver en cykel och någon bra karta. Jag behöver också kunna fästa min ganska stora ryggsäck på pakethållaren. Jag bestämde mig för att söndagen skulle gå till att utforska om det ens var möjligt att få tag på en kartor och en hyffsad cykel till ett vettigt pris.


Landskapet i Bangladesh.
Större bilder : 800x600

Det första jag gjorde på söndagen var att bege mig till Dhakas universitetsbibliotek för att leta efter kartor. De nyaste kartorna de hade var tio år gamla och över små distrikt. Jag behövde ca 5-6 olika kartor för att täcka den vägen jag skulle cykla och fick hjälp med att kopiera dessa. Jag frågade dem ett par gånger om de inte hade några bättre kartor och till sist fick jag komma in till chefen och slå mig ner framför hans skrivbord. Han bad sin personal kolla efter och jag fick kolla lite på kartan han hade på sitt skrivbord. Han hade också avståndstabellerna som jag visste inte stämde eftersom jag skulle cykla en annan väg än man normalt sett tar med bil. Jag fick rådet att uppsöka turistinformationen eller Sheraton Hotel. Jag valde det senare och inne på Sheraton hade de en liten affär där man bl a kunde köpa kartor. Jag köpte en karta över hela Bangladesh för 100 Taka. Den var ny och visade småvägar där jag skulle åka men hade inte namn på de byar jag skulle passera. Jag insåg att bättre än så här blir det inte. Jag satte mig i en rickshaw (cykeltaxi) och sa "bicycle street", gatan där de säljer allt som har med cyklar att göra. Jag hittade en cykel som såg fin ut. En splitterny enväxlad indisk "Hero Jet". Jag provcyklade den ett par meter och den kändes inte jättestabil men jag slog till. För 2600 Taka (ca 400 kr) fick jag cykeln inklusive en lite mjukare kinesisk sadel. Originalsadeln var helt plastig och jag tänkte att ska jag sitta på den i tre-fyra dagar så behöver jag nog ha en lite mjukare.

Jag tog hem cykeln och tänkte ta upp den på rummet för att se så att ryggsäcken satt som den skulle. För 40 Taka hade jag också köpt en gummirem för att spänna fast den. När jag kom till hotellet så möttes jag av ett par män som jobbade eller bodde där. Eftersom jag på en vecka i Bangladesh inte träffade en enda turist och det bodde inga på hotellet så var jag ganska intressant för de jag träffade. Med ett par ord på dålig engelska frågade de mig varför jag hade köpt en cykel. Jag sa att jag skulle cykla tillbaka till Calcutta. Då såg de förvånat på mig och sen skrattade de. Under tiden de stod och inspekterade cykeln, kände på sadeln och däcken så kom fler personer. Jag hörde hur de pratade med varandra. "Swedish", "India", "Bicycle" sa jag blandat med en massa Bengali. Varje nytillkommen fick sig ett gott skratt. Jag funderade lite för mig själv om det var en SÅ galen idé. Jag tog upp cykeln på rummet och testade så att väskan, fullpackad, satt på bra på pakethållaren och det gjorde den. För att undvika Dhakas morgontrafik tänkte jag ge mig iväg runt sex på morgonen därefter. Innan jag somnade på kvällen funderade jag på hur detta skulle gå. Bara jag inte får punktering tänkte jag. Vad ska jag då göra, jag har ju inga verktyg eller nånting med mig. Kommer jag hitta något rum där jag kan övernatta? Kommer trafiken ta livet av mig? Och kommer jag hitta ut ur Dhaka? Det enda jag visste var att jag skulle söderut och att första byn på checklistan hette Mawa.


Vätskepaus.
Större bilder : 800x600

CYKLINGENS FÖRSTA DAG

Morgonen därefter gav mig iväg lite efter klockan sex. Efter att ha irrat runt lite inne i Dhaka hittade jag vägen söderut mot Mawa, byn där jag skulle vara tvungen att ta en färja över Padma River. Ca 30 minuter efter att jag hade börjat cykla och endast kommit till utkanten av Dhaka så brast kedjan! I ett par minuter så sänktes min motivation rejält. Jag tänkte att ska det hålla på så här så lär jag aldrig komma till Indien. Och kedjan ska väl för inte behöva brista på en splitterny cykel. Men som tur var så precis vid vägkanten där jag stannade satt en liten man med ett par verktyg. Människorna som såg mitt bekymmer pekade pa honom. Jag gick dit och visade honom mitt problem. Han började genast jobba. Inom ett par minuter så hade han lagat kedjan med en extra länk som han hade bland sina verktyg. Samtidigt hörde jag hur folk spekulerade i hur mycket pengar det skulle kosta. Som jag fattade det sa skämtade de om att jag skulle betala en massa pengar. Jag tog upp 30 Taka (4-5 kronor) och gav till mannen. Han gav tillbaka 20 och visade att det räckte med 10 Taka. Jag sa "baksheesh" (gåva, dricks) och då tog han emot det med ett leende. Han gjorde ett strålande jobb och förtjänade varenda Taka.


I början på cykelturen. Typiskt landskap i Bangladesh. Lågt land med mycket vatten och broar.
Större bilder : 800x600

Nu var humöret på topp igen och jag tänkte att vad som än händer så kommer det säkert finnas trevliga människor som kommer hjälpa mig. När jag kom till Mawa runt 11-tiden så åt jag under tiden jag väntade på färjan. Det blev lite ris med sås eftersom allt kött de hade var kallt och jag kände inte för att få en uppretad mage igen. Färjan var en sån där öppen båt där bilar, cyklar och folk trängdes tillsammans. Den tog lite drygt en timme och efter kanske halva resan drog monsunen in tillsammans med en mindre storm. Folk kröp ihop bakom bilarna och jag fällde upp mitt paraply och kröp in bakom det.


Jag och min cykel på färjan lite innan monsunen anländer.
Större bilder : 800x600

Vägarna efter Mawa var ganska dåliga. Bitvis gick det inte cykla mycket snabbare än det hade gått att gå. Mycket grusvägar med stora hål i och baken fick ta en del stryk trots min kinesiska sadel. Hela vägen fanns det småbyar där jag möttes av blandade ansiktsuttryck. De flesta kvinnor säger eller gör ingenting. Männen hälsar, ställer frågor när jag glider förbi eller bara stirrar. En del ser ut som att de har sett ett spöke. Många försöker bjuda in mig på te när jag cyklar förbi deras små skjul. Ofta blir det bara att jag hinner säga "hello" och kanske svara "Sweden" på deras första fråga. Hade jag stannat för alla så hade jag aldrig kommit fram. Emellanåt stannade jag dock och vilade ett par minuter och köpte en flaska vatten. Då samlades det alltid en massa folk runt mig och den som var bäst på engelska, vilket vanligtvis betyder ett par ord, tog ledningen och översatte sedan till de andra. Efterhand som folk dök upp sa hörde jag hur informerade varandra: "Sweden", "tourist", "student", "unmarried", "bicycle India" och så skrattade de.


Barn som jag mötte på en liten väg när de var på väg till skolan.
Större bilder : 800x600

Efter ytterligare en liten färja och lite mer cyklande så var klockan ca 17 när jag kom fram till den lilla byn Bhanga. Jag frågade efter "guest house" och blev dirigerad in på en liten väg. Efter ett tag kom jag fram till ett hus med tre rum. Rummen var låsta och enligt de två killarna som kunde lite engelska sa skulle värden komma strax. Jag satt där på trappan, trött, ont i baken, illaluktande och längtade efter en dusch och en säng. När värden kom så hade väl ca 10 personer samlats för att titta på mig. Värden visade mig ett stort rum som jag kunde få. Alla människorna följde med in på rummet och kollade när jag körde in min cykel och plockade ner väskan. Värden kunde inte ett enda ord engelska så killarna fick tolka. Jag sa att jag ville duscha och hoppades på att de då skulle lämna mig, men det gjorde de inte. Jag försökte igen få ut människorna genom lite handviftningar och förklaringen att jag ville duscha. En man ville visa in mig på toaletten och verkade tycka att jag kunde duscha där, sa kunde de vänta i mitt rum sålänge. Till sist fick jag ut dem i alla fall och kunde ta min efterlängtade dusch. Rummet jag hade fått var inget tomt hotellrum utan mer ett bebott rum. Jag förstod att värden normalt sett bodde där eftersom han var tvungen att ta ut ett par saker innan jag låste om mig. Rummet intill brukade doktorn ha när han kom till byn sa de. Efter duschen gick jag ut för att få något i magen och värden följde mig. Vi kunde inte kommunicera men han visste att jag var hungrig och gick till ett par olika matställen och pekade på maten. Inget ställe var mysigt direkt men jag hittade ett litet ställe där jag åt sex stycken goda degbollar med grönsaker och potatis i. De hade kyckling och sånt också, men allt var kallt. Det lilla skjulet där jag åt fylldes av människor som kollade på mig när jag åt. Efter det drog jag mig tillbaka till rummet följd av ett par människor. Strömmen och därmed fläkten dog en kort stund efter att jag hade lagt mig i sängen. Jag somnade helt svettigt strax innan klockan 21.


Anordning för att fånga fisk. Nätet ligger under vattnet och sitter fast i den horisontella pinnen.
Större bilder : 800x600

CYKLINGENS ANDRA DAG

Jag vaknade kvart i sju på morgonen av att de två killarna som kunde lite engelska dagen innan bankade på dörren. Jag skrek att jag låg i sängen och kommer kanske senare. "Please open the door" sa de i ett par minuter innan jag drog mig upp ur sängen och öppnade. De ville inget speciellt och jag talade om för dem att jag sover. "You have forgotten me" sa den ena killen. Jag talade om för honom att det har jag inte men att jag är jättetrött. Men jag kunde inte somna om. Dagen innan hade jag hade ställt in mig på att spendera en dag i Bhanga för att återhämta mig. Brådska hade jag ju inte. Jag hade dittills inte använt någon solskyddskräm och tycker mig ha fått en bra grund av solbränna på de ytor som vanligtvis inte skyddas av kläderna. Efter gårdagen hade jag dock bränt mig lite på händerna. Jag hade också ganska ont i baken och tänkte att jag kanske skulle ta en dag i Bhanga för att vila upp mig och glida omkring på lite. Jag gick ut for att gå en runda och värden som väntade utanför mitt rum följde efter. Jag försökte säga till honom ett par gånger att han inte behövde följa efter mig men det förstod han inte. Jag gick ut på landsvägen en bit och han försökte säga till mig att här finns inget att se. Jag lyckades få honom att förstå att jag ville gå själv och titta lite så han log och vände tillbaka. Jag satte mig på ett avloppsrör och kollade på folk som arbetade på fälten. En man ställde sig ett par meter ifrån mig och stod där hela tiden och kollade på mig. Jag insåg att enda sättet att få lite lugn och ro här är att stänga in mig pa rummet och det ville jag ju inte. Så jag bestämde mig för att sätta mig på cykeln igen.

Klockan 9 var cykeln packad och klar igen. Innan jag lämnade Bhanga plockade jag upp några nybakta brödbitar och en flaska vatten. Jag stannade utanför en skola i Bhanga för att dricka lite. En massa barn samlade sig runt mig och jag frågade om de ville vara med på foto. Jag fick ta tre bilder för att få plats med alla. Jag tog också adressen till skolan så att jag skulle kunna skicka fotona till dem när jag kommer hem. Kvällen innan försökte jag ta reda på hur ofta de ser turister här i byn. Aldrig svarade de. På väg ut ur Bhanga hörde jag "Goodbye Linus" från någon av de barn som hade frågat vad jag hette dagen tidigare. Jag fick också en liten blomma av en av flickorna på skolan. Blomman satte jag på styret och den följde med mig hela dagen.


Den första bilden på barnen i skolan i Bhanga.
Större bilder : 800x600


Den andra bilden på barnen i skolan i Bhanga.
Större bilder : 800x600

Den tredje bilden på barnen i skolan i Bhanga.
Större bilder : 800x600

Jag cyklade hela dagen och tog två mindre färjor. Stannade och åt tre stycken degbollar till lunch i en liten by. Jag hade stort sällskap denna gången också.

I Lohagara, en av de större byarna innan staden Narail frågade jag efter vägen och det samlades som vanligt en massa människor runt mig. Jag tyckte att deras marknad var fin och tänkte att jag kanske kunde ta en bild på mig själv med den som bakgrund. Jag bad en man ta en bild på mig men bakgrunden blev ju inte marknaden utan en massa folk. När jag stoppade ner kameran och gjorde mig redo för att cykla vidare frågade den man som var bäst på engelska om min kamera kostade mer än $100. Ja, svarade jag. Då blev han helt upprörd och sa "You may go!". Sen sa han något som jag inte förstod till en början men sen gick det upp för mig att han menade att Bangladesh var ett mycket fattigt land. Jag funderade en hel del pa detta. Det är ju inte så att jag inte är medveten om att Bangladesh är mycket fattigt och jag vet inte om det var fel av mig att ta upp en dyr kamera framför dem. De flesta blir ju nyfikna och tycker att det ar intressant. Jag förstår helt och hållet att han blir upprörd när han inser att jag reser runt i deras land med en teknisk pryl som kanske kostar som en av deras årslöner. Konstigt är väl kanske att flera inte reagerar på samma sätt.


Suddig bild på mig i byn Lohagara. Mannen med den vita burken till höger om mig var han som blev upprörd.
Större bilder : 800x600

Ett par kilometer innan Narail var jag ganska trött och längtade efter en säng och en dusch. Då fick jag punktering. Jag gick hundra meter eller så med cykeln tills jag kom till en liten by. By är nästan en överdrift, men med jämna små mellanrum längs vägen finns det alltid grupper av skjul där det finns lite människor. I alla fall, här satt en man som mekade med cyklar och han tog sig an min punktering. En stor folkmassa samlades och jag hörde hur de sa "500 Taka" och skrattade. Precis som dagen innan med kedjan så kändes det som att de funderade på att ta en massa extra betalt men när han var klar ville han ha 5 Taka for jobbet. Han lagade ett hål och det tog väl ca 20 minuter. Jag hade tänkt ge honom minst 20 Taka men jag hade bara 14 Taka i vaxel. Precis som dagen innan så ville denna mannen ge tillbaka 10 Tk av dem men jag sa "baksheesh" och han tog emot det. 5 Tk ar ju mindre än en krona så det är ju otroligt billigt. Fast jag hade gett honom tre gånger så mycket som det kostade så kände jag mig lite dum för att han hade lagat min cykel för ca 2 kronor.

Till sist nådde jag Narail och jag frågade ett par män om det fanns ett "guest house". De sa då att jag var tvungen att gå till kommunbyggnaden och prata med dem först. Jag gick dit och de bad mig sitta ner en stund. Jag funderade över vad det var för byråkrati de skulle tvinga på mig. Men det visade sig att det enda hotell/vandrarhem som fanns här var kommunens. De som bodde där var anställda av regeringen eller kommunen och de erbjöd mig en säng i ett rum där det redan bodde en man. Strömmen gick också ikväll och det tog väl en halvtimme innan den kom tillbaka. Mannen som bodde i mitt rum var inte där men han kom senare för att hämta sina saker. Han hade hört att jag bodde där och att jag hade cyklat hela dagen och var trött så han hade fixat en säng i ett annat rum så att jag skulle få sova i fred.

Jag betalade 75 Taka för rummet och åt lite ris och kött (som de värmde åt mig) till kvällsmat på en restaurang ute på gatan. Jag somnade nyduschad och lagom mätt klockan 21.


Mitt rum i det kommunala "guest house" i Narail.
Större bilder : 800x600

CYKLINGENS TREDJE DAG

Jag vaknade strax efter klockan 5 på morgonen den tredje dagen, packade min väska och satte mig på cykeln. Nästa checkpoint var staden Jessore. Här pausade jag för lunch och hittade också ett internetcafé så att jag för första gången sen jag började cyklingen kunde få lite kontakt med omvärlden och skriva i min resedagbok.


Ett par män som gärna var med på foto.
Större bilder : 800x600

Nu var indiska gränsen vid Benapole i sikte. Halvvägs dit fick jag dock punktering igen. Som tur var (igen) så hände det precis utanför en cykelaffär i en liten by. Under tiden killarna i cykelaffären jobbade med min cykel och en annan liten kille sprang och hämtade vatten åt mig så växlade jag ett par ord med mannen som ägde affären. När de hade fått ut slangen visade de med lite gestikulerande att slangen var trasig och behövde bytas. Jag köpte ett sadelöverdrag som skulle göra sadeln lite mjukare och de höjde också sadeln åt mig. Det skulle kosta 75 Taka men jag gav dem 100 Taka och sa att det får vara dricks till killarna som jobbade med cykeln.


Killarna i cykelaffären byter slang på min cykel.
Större bilder : 800x600

Med nylagad cykel var humöret på topp och sträckan till gränsen vid Benapole gick som smort. Jag spurtade lite och nådde Benapole lite efter tre på eftermiddagen. För första gången såg jag en vägskylt och på den stod det "Calcutta 84 km". Efter någon timmes pappersexercis kunde jag lämna gränsen. Vakterna på Bangladesh-sidan log och var trevliga medan på den indiska sidan var de bestämda och inte speciellt roade. Vid gränsen fanns en tavla med statistik över hur många människor som gick över gränsen dagen innan. Ca 1000 personer från Bangladesh hade gått över gränsen på vardera håll, ca 100 indier på vardera håll och 2 utlänningar på det ena hållet och 3 stycken på andra hållet. Och vad jag vet så är detta den populäraste landgränsen i Bangladesh.



Bra väg sista biten i Bangladesh.
Större bilder : 800x600

På indiska sidan gränsen cyklade jag ca 10 km och kom till Haridaspur där jag tog in på ett hotell vid 18-tiden. Jag åt två portioner stekta nudlar med ägg och somnade vid 21-tiden.

CYKLINGENS FJÄRDE DAG

Klockan sex på morgonen den fjärde dagen lämnade jag Haridaspur med sikte på målet, Calcutta. Jag intog en snabb måltid efter ca halva sträckan klockan 10. Trafiken i Indien var ganska mycket värre än i Bangladesh. Här körde lastbilarna och bussarna mycket närmare mig och ett par gånger var jag tvungen att köra ut i väggrenen, vilket kan vara ganska jobbigt när den är en decimeter lägre än själva vägen. Med svenska mått var jag nog nära döden ett par gånger. Med indiska mått så var jag säkert inom marginalerna. Men när jag började närma mig Calcutta var trafiken kaotisk och mitt glada humör började sina. Mitt långfinger var på väg upp flera gånger men när det som bäst hade behövts så behövde jag samtidigt bägge händerna på styret. Till och med två kor tvingade ut mig i väggrenen när de i raskt takt skulle korsa vägen.

Vid gränsen dagen innan såg jag en nyligen överkörd getunge och det var inte vidare snyggt. Jag såg också överkörda fåglar, möss, en hund, en orm och denna dag en stor ödla eller varan, säkert 50-100 cm lång.

De sista milen och timmarna utanför och inne i Calcutta var lätt de värsta på hela cykelturen. Dels pga trafiken och alla avgaser men också pga av att Calcutta är otroligt stort. När jag märkte att jag hade kommit innanför stadsgränserna tänkte jag "skönt, då ska jag bara hitta till Sudder Street sen blir det vila" men det var inte så bara. Mellan en och två timmar av konstant cyklande tog det inom Calcutta innan jag kommer till Sudder Street som ligger mitt i centrum. Först nu inser jag hur stor den här staden är. Jag körde ändå i ganska bra tempo och körde slalom mellan bilar och bussar för att komma förbi trafikstockningarna. Min ringklocka gick het, helt enligt indiska normer.

Vid 13-tiden hade jag kommit fram i alla fall och det var en skön känsla. En gata jag som känner igen! Turister! Restauranger! Cykelturen var underbar och antagligen min bästa reseupplevelse hittills. Men det kändes ganska skönt att vara framme och få koppla av lite. Jag hade nu slut på alla rena kläder och jag hade svettats i samma t-shirt i ett par dagar. Efter fyra dagars cyklande på landsbygden i Bangladesh där jag knappt hade behövt toalettbesök för att jag hade ätit så lite och svettats så mycket så kändes Sudder Street i Calcutta (där jag bodde i 7 dagar in jag åkte till Bangladesh) som hemma.


Min solbrända hand med soleksem vid ankomst i Calcutta.
Större bilder : 800x600

SAMMANFATTNING

Min enväxlade indiska cykel av märket Hero Jet tjänade mig under omständigheterna väl. Den får absolut inte toppenbetyg men med tanke på att jag väger lite mer än den genomsnittliga användaren (i alla fall i början på resan :) ), min packning och att den har gått i 30-40 timmar på fyra dagar så får den godkänt.

Trots en hel del påfrestningar som dålig mat, stekande sol, dåliga vägar och nyfikna killar som cyklat bredvid mig i flera kilometer så är detta bland det bästa jag har gjort någonsin.