En resa i Indialand

Av Anna Hasselberg

Hemma igen (- trots att Aeroflot försökte annat). Har besökt kontrasternas kontinent - ett myllrande, bullrande, stinkande, doftande, fantasieggande, smutsigt, färgstarkt, fattigt, varmt, kallt och inte minst spännande land: Indien.
Gav mig iväg den 17:e december med ovan nämnda ryska flygbolag. Man måste ju ge dem en chans, deras dåliga rykte till trots - dock skulle jag bli påtagligt medveten om varför de erbjuder den i särklass billigaste biljetten. När vi efter många timmar börjar närma oss Delhi säger en röst på ryska och därefter en kort översättning på (antagligen) engelska med grav rysk brytning, någonting som jag uppfattar som "Bombay". Frågar min granne, en hippie från Göteborg med Palestinasjal och siktet inställt på semester i Goa, vad som sagts. Han påstod att flygvärdinnan förmodligen sa att kaffet var gratis efter landning. Det fick mig genast att ana ugglor i mossen - dessutom; hur kunde jag höra så otroligt fel? En fryntlig sikh-kvinna med oräkneligt antal barn på min andra sida bekräftade mina farhågor. Vi var på väg till Bombay (eller Mumbai som det numera heter) istället för Delhi, en ytterligare två timmar resa söderut. Som att komma till London istället för Stockholm. Jaha, och jag hade ju bestämt träff med C på Delhis flygplats vid midnatt. Försökte förgäves trycka på knappen som påkallar flygpersonalens uppmärksamhet, men den verkade vara avstängd. Senare fick vi kort information varför vi inte landat i Delhi, nämligen en tjock och ogenomtränglig dimma. Sedan sa man att vi skulle vara där i en halvtimma, men det blev mer än tre timmar. Utan mat, dryck och någon som helst information. Instängda i en Boeing mitt i den Bombayska natten.
Fram kom jag tillslut och C, stackaren, hade troget väntat med sin "Delhi belly" och begynnande influensa i en kall vänthall till tonerna av klassisk indisk musik, påkallad av kulturdepartementet (för övrigt spelas denna musik i alla statliga transporthallar och även tåg. Tyvärr kommer musiken inte riktigt till sin rätt; kassettbanden verkar vara alltför väl använda - svajar mer än musiken i sig).

Vi stannade några dagar i huvudstadens kaos. Aldrig har jag varit med om så mycket trafik (?), försäljare, kor, cykelrikshaws, hundar, tiggare, sadhus (heliga män), krims-krams, ljud och luftföroreningar på en gång. Men vi lyckades ha riktigt trevligt, både i den ökända stadsdelen Paharganj där vi och alla andra backpackers och lågbudgetresenärer bodde och i resten av stan. Besökte Jama Masjid (berömd moské) där C och jag lyckades göra allt som man bara kan göra fel (gå in med skor, göra entré under bönestund och när det är ABSOLUT förbjudet att beträda moskéns heliga rum för icke-muslimer och kvinnor…)., Red Fort, den trevliga restaurangen Karim's med mogulska läckerheter på menyn…
Sedan gick resrutten vidare till Lucknow, huvudstad i provinsen Uttar Pradesh, en stad med "bara" 16 miljoner invånare. För er som undrar kan jag berätta att Indien just spräckt miljardgränsen… När jag klev av tåget blev jag medveten om att även om indierna är många och vana vid folk, är de inte vana vid flickor från Hälsingland. Folk samlades i en ring med radien 3 meter runt mig och bara STIRRADE. Inte diskret, sådär som man själv kan göra, utan verkligen blåstirrade. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till när jag stod där ensam (C hade gått för att ringa till sina föräldrar), man kanske skulle ha steppat eller sjungit en sång och tjänat någon rupie, men i stundens hetta ville jag bara försvinna. Likadant var det när vi besökte Lucknows djurpark på julaftonen - den största attraktionen var inte elefanterna eller kragbjörnen, det var en homo sapiens sapiens från Ljusdal. Mycket märklig känsla.
 
I en vecka umgicks vi med C:s föräldrar, besökte Ambedkars monument (ej nämnt i Lonely Planet, men väl värt ett besök), samt ett antal mogularkitektoniska religiösa byggnader. Vi köpte ofta en guidad tur och jag fick vänja mig vid att bli kallad "Sir" (- Please, sir, stand here, sir) - kanske såg jag så annorlunda ut att de inte visste om jag var man eller kvinna. På julafton gick vi förbi en kyrka där det myllrade av hinduer, muslimer och sikher samt en och annan Moder Teresa-nunna. Jesus och korset blinkade i överdåd av kulörta kulor, det spelades tysk och italiensk smörsång i högtalare och på scenen dansades traditionell dans från Orissa. En riktig "masala" (=kryddblandning på hindi), men det var riktigt trevligt att se folk från olika religiösa inriktningar samlas till fest.
Jag var också ofrivilligt tvingad att vaxa benen (efter MYCKET starkt motsånd slapp jag vaxa armarna) under överinseende av C:s mamma på en sk "beauty parlour". En minst sagt kallsvettig upplevelse. Skönhetsexperterna konstaterade missnöjt att jag hade väldigt lite hår, något som jag misstänker lindrade smärtupplevelsen något och som jag är evigt tacksam för.

Vi fortsatte till Agra mest känt för det elfenbensvita och ståtliga Taj Mahal uppfört av en kung till sin käresta. Tyvärr hade vi missat att Taj Mahal var stängt på fredagar, muslimernas "söndag", så vi besökte Agra fort istället. Vi var tvungna att lämna Agra på lördagen, men vi hade planerat att hinna se Taj Mahal tidigt på morgonen. Men det verkade som någon ville annorlunda. Sent på fredagkvällen började Ovädret. Det öste ner, hagel och regn och regn och hagel. Det åskade och blixtrade och jag försökte hålla värmen i vårt rum som naturligtvis saknade centralvärme. Det fanns en risk att vi inte skulle kunna se Taj Mahal överhuvudtaget, men jag VÄGRADE att besöka Indien utan att ha sett Taj Mahal, kanske Indiens mest kända symbol. Och vi hade turen med oss. Klockan fem på morgonen, när den indiska natten fortfarande var kolsvart gav vi oss iväg, jag och C, på den oupplysta vägen som förmodligen ledde till Taj Mahal. Någon taxi eller annat färdmedel var det inte frågan om, ingen människa vågade sig ut. Men vi traskade på med varsin fällkniv i handen som C hade inhandlat på gatan i Delhis slum och insisterade på att vi skulle bära. En noggrann plan hade vi också om (när) vi skulle överfallas av banditer. Jag vet inte vad jag var mest rädd för, banditerna, ovädret, vilda djur, natten eller min egen kniv som säkert inte var desinficerad och dessutom satt ihop med hjälp av en opålitlig spik. Men vi kom fram och efter att ha väntat ut ännu ett ovädersutbrott fick vi se Skönheten i marmor, förutom en grupp japanska turister som dök upp från ingenstans var vi helt ensamma och jag fick mig några bra bilder.

Från Agra åkte vi tåg, andra klass, tillbaka Delhi. Vårt ursprungliga tåg dök aldrig upp, så vi hoppade på ett tåg och mutade konduktören så att vi inte blev avslängda. Andra klass var en upplevelse, fullt med folk, dörrarna öppna, blinda som sålde visselpipor, barn som putsade skor, ytterligare barn som plockade skräp och bad om en slant, transvestiter som bad om pengar, ja, för att de var transvestiter… När tåget stannade rusade barn som bodde i närliggande hus snabbt upp genom vagnarna med en kanna nybryggt, kryddigt, rykande te. Vilken entreprenörsanda. Men bullrigt och extremt smutsigt. Skönt att vi hade tredje klass air condition på vår långa tågresa söderut, mot värmen.
Den resan tog 36 timmar och vårt mål var Bangalore i Karnataka. Kul att se landskapet förändras och skönt att luta sig ut och känna varmare vindar. Maten var utmärkt och serverades i en ständig ström och inte fann jag några problem att sova tillsammans med min ryggsäck på en liten brits till ljudet av snarkande män och skrikande barn. Är man trött så är man.

I Bangalore bodde vi hos C:s kompis G med fru S och 9-månaders dotter i ett flådigt lägenhetskomplex. Det var skönt att komma hem till en familj och ett hem efter alla dagar på vandrarhem. Vi åt sydindiska specialiteter serverade på bananblad och besökte överflödigt dekorerade tempel. C och jag försökte ta oss till en nationalpark, men den var för tillfället stängd, så vi fick nöja oss med en tur till den närliggande byn och stadsparken Lal Garden där de hade utförsäljning av plantor. Lite shopping blev det också, och av S fick jag en underbart vacker grå-grön-blå sari - nu väntar jag bara på rätt tillfälle för denna klädsel.
Från Bangalore åkte vi till Kerala på sydvästkusten. Tropisk hetta och gassande sol, men särskilt mycket bad blev det inte för min del eftersom badstranden låg en bra bit från Ernakulum där vi bodde och krävde en minst sagt vådlig bussresa. (Jag tackar alla hinduiska gudar, Gud, Allah och eventuella andra övernaturliga krafter att jag överlevt bussresorna i Indien. En sak är säker: för att bli chaufför i Indien måste man vara aggressiv, fartblind och minst sagt galen). C badade, trots att det var omöjligt, tillsammans med oljetankers på väg in till hamnen, han är verkligen desperat när det gäller bad, men jag bärgade mina badlustar tills vi nått den mest ljuvliga stranden med Arabiska sjöns blå vågor ända till horisonten. Tyvärr badar inga indiska kvinnor, och antalet män som vandrade på stranden i hopp om att få se lite blekt (kvinnligt) turistkött var påfallande och fick mig att delvis tappa badlusten.
Kerala är även känt för sina "backwaters" som vi utforskade genom båt. Palmkantade kanaler där kvinnor tvättade håret och sköljde kläder, barn sprang och vinkade, långsmala ekor med fiskande män och rika turister mediterande i mastodontbåtar med tak i flätat material. Förstklassiga spa:n avlöste varandra och vittnade om förmögna västerlänningars desperata jakt på kontemplativ ro och stillhet. Vattenliljorna blommade och hägrarna vilade på trädrakor. C övertalade vår "kapten" att stanna så han fick hoppa i, något som jag inte skulle ha gjort för alla pengar i världen med tanke på vattenvegetationen, avloppen och att jag sett två svarta fåglar med ormar i näbben.

Trötta utforskade vi sedan vad Alleppey, den lilla staden, hade att erbjuda. Enligt hörsägen skulle den ayurvediska massagen vara mycket bra i Alleppey och mycket riktigt hittade vi en sliten skylt med texten "Ayurvedic oil massage". Ayurvedisk medicin har tusentals år på nacken och jag tänkte att den kanske skulle vara bra även för min nacke, men helt avslappnande var den inte. En äldre, kraftig kvinna som inte kunde ett ord annat än malayalam (språket som talas i Kerala) avkommenderade mig kläderna och placerade mig på en smutsig, blommig vaxduk. Sedan blev jag insmord med olja som skulle fått vilken hälsokostfanatiker som helst att kippa efter andan, vars ingredienser jag nog aldrig kommer att bli klar över. Avklädd, med en ylande muslim (en minaret i närheten avslöjade att bönestunden inträtt) i örat försökte jag sedan slappna av så gott det gick under den hårdhänta knådningen. Tur att jag inte såg att världens största spindel placerat sig en meter från mig under själva massagen, då hade jag nog svimmat.
Vidare till Calicot med buss. Därifrån skulle vi ta flyget till Chennai (Madras) och råkade komma till flygplatsen just då sydindiens samtliga muslimer verkade starta sin årliga "hajj", pilgrimsfärd mot Mecka. Vi kom i alla fall på rätt plan och kunde tillbringa en dag i Chennai, där jag kunde bada fötterna i Bengaliska viken och där vi letade reda på C:s gamla skola och fick en pratstund med rektorn.

Vidare till Delhi på kvällskvisten för att nästa dag ta flyget hem. Men liksom jag välkomnades av den feta smogen, skulle den även ta avsked av mig. Efter att ha frusit mig genom natten och följande dag (en rå tiogradig Delhitemperatur kan med lätthet konkurrera ut -25 Ljusdalsgrader) tog vi oss till flygplatsen på kvällen. Där rådde kaos - samtliga plan var inställda. Vi blev, när klockan var närmare två på natten, ivägskjutsade till hotell Sheraton Maurya - en nobel uppgradering från 30-kr-natten-vandrarhem till femstjärning svit för 275 US$. Lyckan blev inte långvarig för tidigt på morgonen blev skulle vi iväg till flygplatsen igen - av vilken orsak vet jag inte, för planet skulle inte lyfta förrän sent på eftermiddagen. Men vi kom iväg, C och jag på samma plan destination Moskva. Man kan förstå varför Aeroflot är billiga - de har inte investerat i service och ordning. Sura flygvärdinnor med mungiporna i knävecken tvingade tjejen framför mig att dricka upp sitt vatten "bikåsie ådervaize priobliem". Väl framme i Moskva vallades vi runt som en flock får på flygplatsen, utan mat och fullständigt utmattade, av flygplanspersonalen som röt på ryska och bar grå-grön KGB-uniform med gigantiska axelvaddar. Lyckades bli en av de lyckligt lottade som fick tillgång till ett hotellrum (förstår numera innebörden av det hinduiska ordspråket: whoever has the stick gets the buffalo) dit vi skjutsades med buss till smäktande rysk pop-rock på högsta volym. Kvinnan på hotellet blev också arg för att vi visade oss vara fyra fullvuxna européer (jag och tre storvuxna svenska killar) samt C som skulle dela ett rum med en dubbelsäng, och inte "indiska barnfamiljer som man kan klämma in hur många som helst" och som hon hade blivit "lovad".

Tjugofyra timmar senare var jag (trots fel boarding pass) och förhoppningsvis alla andra Aeroflotpassagerare: de tatuerade och piercade medelålders irländarna som tagit en öl för mycket, italienarna som försökte kommunicera med flygplanspersonalen på italienska, den lilla mannen som ständigt glömde något och var försvinnande lik Mr Bean till sättet, sikherna som släppte väder här och var och ytterligare trötta passagerare hemma igen.
Det var en fantastisk resa på många sätt, men fysiskt och psykiskt tröttande. Känns konstigt att sitta vid skrivbordet på jobbet, med den vita snön utanför fönstret, tillbaka till vardagen i ordningssamma och rena Sverige medan Indien pustar vidare, myllrande, stinkande, bullrande, någonstans långt därborta…

/Anna Hasselberg