| |
|
|
Så när man ett år efter hemkomsten har
bestämt sig för att åka till Indien en andra gång börjar
funderingarna ta fart hos vännerna, och en själv.
Men Indien, varför då? undrar de. Och det undrar jag med,
fast jag vet lite mer än vad de gör. Vad talar mot att resa,
frågar jag mig själv. Hmmm, tänker jag, hettan, jag avskyr
sådan hetta. Det är inga varma svenska somrar jag talar om.
Det är konstant brännande sol, klibbiga kläder som gulnar av
svett. Det är sandaler, halkiga av svett och grusiga av
vägdamm, axlar som ömmar av friktionen från ryggsäcken när
den gnider mot den fuktiga skjortan. Och så uppståndelsen
förstås och jag minns den gång vi var i en park och jag höll
i en nästintill urdrucken coca-colaflaska. Plötsligt var jag
centrum för tiotalet barna brinnande intresse, eller...
kanske inte jag, utan flaskan. Fastän den var tom. De ryckte
och slet i mig som jag själv vore flaskan de ville leka med.
Ingen hänsyn och ingen respekt. jag krävde det allra minst
för att jag var turist, lite mer för att jag var kvinna men
allra mest för att jag var människa... och för att det
aldrig skulle ha hänt här hemma. Men nu var jag inte hemma
och jag minns inte heller om de fick flaskan eller ej...
Sanning att säga så hoppas jag att jag inte gav dem flaskan,
även om den skulle tjänstgöra som deras enda fotboll.
Kvinnor som pekade och fnissade åt mig när jag kom i en lång
kjol, köpt i staten men som jag lika gärna skulle kunnat
köpa hemma. Den var i min smak, men jag föll tydligen inte i
deras smak... Eller så var det just det jag gjorde. Jag fick
aldrig reda på det, för de svarade aldrig på min fråga; vad
är det som är fel? Förnärmelse och besvikenhet är två
känslor som kommer när sådant inträffar. Jag skulle aldrig
ha gjort så mot dem, och även de var turister i den staten.
Svårigheten att ta sig runt helt förstådd är en tredje sak
som dyker upp på min lilla minus-lista. Varför är det så
svårt att gå på bussen när man har betalat för biljetten och
det är rätt buss? Varför vet ingen personal på stationen
från vilken perrong tåget går, okunskap eller ovilja gör att
man missar tåg och blir ganska förbannad till en början. Och
varför går tågen långsammare än bussarna?! En sak till;
personalen på tågen vet inte heller alltid vart man är och
när man kommer fram, hur kan det komma sig? Och hur kan det
komma sig att tågen alltid blir försenade..?!
Men det är sådana saker som gör att man längtar tillbaka, av
någon underlig anledning. Saker som man tycker är
ansträngande men som man märker att man faktiskt klarar av,
det är de som motiverar en och vill göra om det. En gång
till, fast värre.
Det är en utmaning att åka till Indien, sedan får man ta det
goda med det onda (ja just, precis i den ordningen ska det
vara!) ; kanske en fin solbränna efter några underbart lata
dagar på stranden när man har haft en slitig period... eller
som en rastlös belöning för att man gjort nästan hela resan.
Underbar indisk mat som frestar både lukt- och smaksinne,
låga priser och makalös textil-shopping, ödelagda
ökentrakter med kyliga nätter och myllrade städer som
dallrar av hetta men som kanske nattetid är tomma så när som
på skällande hundar.
Går jag ut på en smockfull gata, där
människor trängs med varandra, hojtar och stressar och jag
känner lukten av kryddor blandat med svett och avgaser, då
vet jag att jag kommit till himmelriket.
Mitt Indien.
/Yvette
Ekblom Kenttä, Örebro |
|
