Baloo, du reste ju med barnen när de var 3 o 5, resp 6 o 8 år, hur tror du det skulle ha funkat att resa med dem om de var mindre; hade de haft behållning av resan? Eller kanske ännu viktigare: hur hade det funkat för er som föräldrar?
Har en liten Maja på 6 mån nu, reser vi näst-nästa vinter är hon 2 1/2 och har eventuellt ett syskon på 1 1/2. Är det för smått..?
Ska tillägga att jag läst alla barntrådar, men vill ändå höra mer om detta. Förstod på Baloo att man kanske borde vänta tills de är större men vad f-n..Jag längtar så jag går sönder!!!
Hej du!
Lustigt, jag tänkte på dig häromdagen och undrade för mig själv hur det gått med den där ”Magen”. Kul att läsa att det blivit en liten Maja av den :D :D :D
Nja det där med att man borde vänta tills barnen är större är klart individuellt. Det jag beskrivit är hur vi kännde det och inte några pekpinnar om hur jag tycker att andra skall göra. Vi hade rest en delmed barnen under ganska primitiva förhållanden innan deras första indienresa. Första gången var Thomas 5 månader då vi gjorde en 3-veckors öluff i den grekiska arkipelagen. Visst inte Indien, jag vet och inte heller indiens rykte om bakteriehärd och kaos men ändå… Hur som helst så funkade det skitbra! Så bra så att vi vågade oss på att resa 3 veckor till Kina när de var 2 resp 4 år. Visst var det under ganska ordnade förhållanden men det gick bra att vara ute på lite ”äventyr” ändå.
Under dessa två första ”barnresor” bestod packningen när vi startade till hälften av blöjor eftersom vi inte hade koll på tillgången i dessa hörn av vårt runda klot (vad konstigt det lät).
Som vi alla känner till så är det en stark koppling mellan hygien och infektion. Det var bla denna aspekten som gjorde att vi lät vänta med vår första ”indienbarnresa” till dess att de var 3 och 5 år. Thomas hade helt enkelt blivit så stor att han slutat stoppa saker i munnen hela tiden och det känndes rätt bra för oss med tanke på ovan nämnda koppling. Dessutom hade han slutat med blöjor vilket var en enorm praktisk lättnad.
Hur det kommer att funka att resa med barn i den åldern i Indien beror nästan uteslutande på hur ni som föräldrar resonerar. Är ni bara lugna och trygga i er själva och bekväma med resesituationen så kommer detta att spegla sig i ert/era barn. Den där ”stoppa i munnen aspekten” är ju bara vårt sätt att vara trygga i oss själva med att resa runt med barnen i Indien…
Behållning av resan har de garanterat. Kanske inte av Indien som land (inte i den åldern i alla fall) men eftersom ni som föräldrar är lyckliga och trygga i den indiska miljön vilket smittar av sig och gör att barnen stormtrivs.
Alla resor med tåg, buss, jeep, ricksha och inte minst elefant har setts som spännande och det tror jag nog att en 2 1/2-åring kan uppskatta också. Speciellt som det händer mycket och finns mycket att titta på hela tiden.
Sedan kan jag också nämna att våra två barn är helt olika som individer. Den yngste är mycket mer trygg i sig själv och tar det mesta med en klackspark och bara flyter med helt enkelt, medan den äldste tar in intrycken på ett helt annat sätt. Tex har han väldigt svårt med att tiggare kan vara påträngande och får rent utav panik om tiggaren har tex lepra. Vi hoppas att detta har börjat sjunka in nu så att han skall kunna tackla dessa situationer på ett för honom lugnare och bätrre sätt.
Vet inte om detta svammel gjort dig något klokare men det är lite tankar runt det hela i alla fall. Jag fortsätter gärna diskutera detta ämne då jag känner igen mig själv i dina funderingar….
/Björn
Hej Yvette
Vi har rest en del med våra barn från 1års ålder
Är det något speciellt du funderar över,fråga gärna
Jag tror att barnen uppskattar landet och folket en hel del
Tveka inte utan ge barnen en annan bild av världen än den
som finns i deras vardag.
MVH Eric
När jag läser eric's svar inser jag att mitt hastigt ihoprafsade inlägg kan te sig aningen luddigt formulerat.
Givetvis menar jag att barnen uppskattar landet och folket men inte per automatik utan just för att föräldrarna befinner sig i en miljö, dvs i ett land med ett folk som de uppskattar och att barnen känner de ”välmående vibbarna” från föräldrarna vilket gör att även de känner sig bekväma med landet och folket etc etc
erics kloka slutkläm bör också understrykas:
Men efter att ha läst ett flertal av dina inlägg Yvette, så vet jag att du inte tvekar om det. :D :wink:
Mvh
/Björn
Skönt att läsa det här! Inom de närmsta åren är det inte omöjligt att jag o min tjej börjar fundera på barn, men man vill ju inte att det ska bli slutet på vårt resande!
Problemet med hygienen måste ju vara lite individuellt. Ungar har ju också lite olika starkt immunförsvar! Men jag förstod inte Baloo när han skrev : "Den där ”stoppa i munnen aspekten” är ju bara vårt sätt att vara trygga i oss själva med att resa runt med barnen i Indien… "
Goddag yxskaft? Jag trodde det handlade om problemet med att barn gärna stoppar skitiga fingrar och prylar i munnen och därmed riskerar smitta. Vad har det med vår "trygghet i oss själva" att göra???
En annan grej är ju att man kanske tar större risker, sätter sig på farligare bussar etc, när man bara ansvarar för sig själv. Man kanske vill ta mindre risker när man ansvarar över sitt barn? Eller?
man skulle ju kunna vänta tills barnen är vuxna, eftersom det är säkrast av allt, eller så väljer man att dra en gräns när man tycker det är tillräckligt säkert, t ex att barnen inte stoppar allt de får tag på i munnen! o när man känner att det är tillräckligt säkert, ja då blir man trygg vilket ju smittar av sig på barnen :) fast jag antar att det är väldigt individuellt det där med när man är trygg, vissa skulle ju aldrig våga ens åka själva.
Ja goddag själv! och ursäkta (igen) ett luddigt och hastigt formulerat inlägg. Som sagt: jag förstår knappt själv mitt inlägg när jag läser det igen. :wink:
Att slippa gå och oroa sig över att ens unge stoppar saker i munnen och drar på sig någon läskig infektion gjorde i alla fall att vi väntade med att resa tills barnen uppnått en viss ålder. Detta tyder (enligt mig) på att vi före denna tidpunkt ("slutastoppaimunnenbrytpunkten") inte var trygga i oss själva i aspekten med att "resamedbarniindienpåettganskaspartansktvis". Således borde ordet "inte" eller bokstaven "o" ha funnits med som prefix till ordet "trygg" i mitt ursprungliga inlägg.
Hittar du/ni fler konstigheter i inlägget så fortsätter jag gärna att förtydliga/förvirra (välj det ord ni tycker passar in bäst) ytterligare.
Men visst tänker man annorlunda ur ett säkerhetsperspektiv när barnen är inblandade. Och visst försöker man se farorna i förväg men det är inte alltid det går. Vilka bussar är tex farligare än andra? Vilken taxichaufför kör farligare än andra? Det sistnämnda råkade vi ut för när vi tog en taxi från Darjeeling till Siliguri. Det var under en högtid som firades samtidigt av både hinduer och buddister så det gick inte att få tag på en taxichaufför som var varken en hindu eller buddist. Så det gällde att hitta en kristen som inte var upptagen vilket var lättare sagt än gjort. Till slut fick vi tag på en som såg ut att knappt ha nått konfirmationsålder men det var han som fanns att tillgå helt enkelt. Givetvis skulle vi ha följt magkänslan och väntat ytterligare men vi hade helt enkelt ett tåg att passa så vi klev in i taxin. Trodde ett tag att min och min familjs sista stund var kommen då killen fullständigt struntade i vad indiska hierarkiska trafikregler säger och körde chickenrace mot lastbilar på de livsfarliga bergsvägarna.
Med lite bättre planering och sunt förnuft hade denna skräckfärd kunnat undvikas och det var inte utan att men gick med svansen mellan bena av dåligt samvete efteråt.
Men man lär sig av egna och för all del även andras erfarenheter och misstag.
En förändring som resandet med barn inneburit är att vi stannar på lite färre ställen men under lite längre tid i gengäld. Detta ser jag bara som något possitivt då det känns som om det är lättare för intrycken att sjunka in då.
To be continued... :wink:
/Björn
Tack Raita..... :)
Ok, that makes more sense!
Sommaren 2006 bär det av till Indien på en sån resa du beskriver, men färre stop o längre stays! Men sen får man se när det blir nästa gång!.... Who knows, med barn kanske!
Det här kanske är löjligt, men... Rent tekniskt går det säkert bra att resa med barn. Själv reste jag en hel del som liten. Och nu, när jag är vuxen, är det nästan som att jag grämer mig över att ingenting minnas.. Visst, det finns familjealbum, men.. Så om man inte precis har råd att vara ute och resa jämnt, kanske man kan vänta några år tills barnen har ett bestående värde av en sådan resa? Lite osäker på när den åldern infinner sig, men vad skall jag tro? Fem år? Bara en ytterligare infallsvinkel..
Jag tror att även om man inte har speciella minnen som så från resan så är det nog ändå något som fastnar för framtiden :roll:
Det där med hur tidigt man minns saker är nog också jäkligt individuellt. Själv minns jag inte ett jota före ca 5 års ålder. Min farmor minns saker som hände när hon var mellan två och tre år!
Min yngste son som var drygt tre år första gången han besöke Indien kunde vid andra resan tre år senare berätta om händelser och platser från första resan. Det var som om att han kunde frächa upp minnet genom att åter vara i "rätt" miljö. Tex kunde han klockrent visa vägen till en lekplats som låg lite undanskymd bakom en skola vid vilken han lekte tre år tidigare. Han berättade även att "Här lekte jag förra gången vi var här!". Han mindes såklart även vårt fadderbarn och hennes familj men det kan ju förståss bero på alla bilder som hans farsa tagit...... :roll:
/Björn
Ja, tills de är 18 år så där så man kan lämna dem hemma utan vidare :wink:
Saker som man inte minns formar säkert en liten människa för livet i alla fall..?
Tack för att ni postar så jäkla bra inlägg! :D
Det känns faktiskt mycket tryggare nu, ja inte för att resan är planerad, mer än i min fantasi, men man måste ju börja någonstans...
Ja den där magen blev en Maja, inte så liten men så söt, det tycker väl alla föräldrar om sina barn..?! Men en ängelunge är hon; glad och mysig. 6 månader och rullar över hela köket... Jag har på känn att hon också vill till Indien..!