Hej,
Vi kommer att vara i Bombay några dagar med familjen (två barn 7 och 15) i början och slutet av vår Indiensemester. Har diskuterat huruvida vi ska besöka Dharavi (slummen) med en "organiserad" tur. Kan se både för- och nackdelar med detta. Bra att barnen får se en annan sida av välfärdssamhället; känns konstigt att "turista" i slummen och "titta" på fattigdom. Synpunkter? Har hört att det finns arrangörer som låter en del av pengarna komma sluminvånarna tillgodo. Är det någon som känner till någon bra arrangör??
//Velig mamma.
Kom att tänka på när vår dotter Natta (då 18 år gammal) åkte ensam ner till Kenya
för att besöka en fotbollskompis som studerade där nere. De besökte slummen och
detta gav starka intryck på tjejerna som fick mycket dåligt samvete för att dom
själva kunde leva så bra liv. Kontrasterna bär nu tjejerna med sig i livet, vilket jag
tycker är bra. Vi gnäller ofta över småskitsaker, när en stor del av världen lever
under hemska förhållanden.
Att besöka slummen med sina barn tycker i alla fall jag är bra eftersom man då kan
diskutera orättvisor och både föräldrar och barn förhoppningsvis får en annan syn på
hur vi i den rika världen lever och hur bra vi har det.
mammalena
jag tror inte på de organiserade "slumtours", de profiterar på de fattiga och ger inte mycket tillbaks.
Bättre att försöka hitta någon "privat". Om du tar reda på vad det kostar er att åka med en tour, växla in de pengarna i slantar, åk till Mahim Station, dela ut nästan allt till tiggarna och välj någon av dem att visa er lite. Eller gå nedför hela perrongen och över spåren då kommer ni till dem som bor i "tält" (harkel harkel det är inte tält) eller gå på bron över spåren och ned för trapporna då är ni där. Pojkar i 12årsåldern är ofta pigga på att tala engelska med "vita" de kan ju förstås bli jobbiga om de är många, en äldre kvinna som guide kanske är bättre.
Jag tänker att barnen kommer få se slum och fattigdom var dom än vrider och vänder sej i Indien, kanske bättre att besöka någon organisation i Bombay som jobbar med fattiga och som kan berätta lite?
Känns makabert att det finns slum-tours...
Att besöka slummen i Mumbai för att titta in i folks hem är inte vidrigare än alla japanska turister som dagligen brukar titta in genom fönstret i mitt sovrum för att se hur lokalbefolkningen har det (i Stockholm). Att gå på organiserade turer i slummen är inte hemskare än att gå på organiserade turer i Orissas eller Arunachal pradesh stam-områden.
Jag skulle inte göra det för att "väcka" mina barn... Jag skulle inte göra det alls, har svårt för detta "frossande" i andras misär.
Med ett öppet sinne och öppna ögon lär ni finna många anledningar att diskutera hur andra människor lever bara under en promenad på vilken gata som helst i Indien. Det gäller också att som vuxen veta hur man skall bemöta barnens reaktioner. Gatulivet i Indien kan få den mest hårdnackade att gråta floder.
Vill ni se misär och elände på nära håll så är det bättre att besöka något lokalt barnhem/organisation och samtidigt ge lite gåvor i bistånd.
Mina barn är födda i slummen, det kanske påverkar mitt synsätt...
Håller med Marieta i detta. Misär behöver man inte leta upp, det räcker så bra med att gå runt i Mumbai och besöka barnhemmen. Om man nu inte bor på de flottare hotellen ser man de skjul folk bor i, sovandes på gatan , görandes morgontoaletten på gatan, tycker det räcker långt.
Organiserade turer låter sjukt i mina öron.
Att förmätet se folk på distans från ett hotellrum eller som självpåtagen välgörare på ett barnhem är en sak.
Att bli introducerad, guidad och presenterad till en annan kultur och livsstil är någonting helt annat. De organiserade turist-slum-turerna gör enorm insats för att skapa respekt, bryta avstånd, riva murar och skapa förståelse mellan kulturer. Självklart skall även de, som du och alla andra, ha bra betalt för sitt arbete.
Det e lika konstigt och intressant att turista i slummen i Mumbai som att turista i Orissas eller Arunachal pradesh stam-områden eller i Bollywood eller på Taj Mahal Hotels nattklubb.
Glöm inte bort att du behöver inte åka så långt som till Indien för att gå på guidad tur och titta ned på fattiga. Det finns 5000 hemlösa stockholmare som bor på gatan. Antalet tiggare kring Östermalmstorg har ökat kraftigt de senaste åren.
Men herre gud, matsism - att besöka en organisation som arbetar med t ex handikappade är väl inte att se sej själv som självgod välgörare?!
Jag var i Thailand för många år sen och var på en dagstur som innehöll vattenfall, elefanttur etc och även ett besök hos s k stamfolk, det kändes väldigt jobbigt och efteråt frågade jag mej själv både en och 10 gånger varför jag åkte med på turen. Just besöket i byn fick mej att vilja kräkas.
Och det är väl skillnad på japaner som kollar in allt o alla när dom turistar och på svenskar som betalar för att se kåkstäder som många gånger tjänar i timmen mot vad många indier tjänar i månaden och knappt det. Det blir en väsentlig skillnad även om man inte vill att det ska vara så.
Det finns miljoner indier som gärna bjuder hem dej på en kopp te utan att ta betalt... blir det inte ärligare så?
Jag rekomenderar er att kontakta Reality Tours and travel (http://realitytoursandtravel.com/) de är så vitt jag kan bedöma seriösa och dessutom kunniga och trevliga och gör guidningen i slumen och andra områden till något helt annat än "A cheap holiday in other peoples misery" för att citera Sex Pistols. Reaktionen efter en guidning brukar inte vara enbart negativ utan de lyfter även fram bra sidor. Helt ärligt så tror jag att det är bra att få se den organiserade slumen också som en kontrast till de som bor på gatorna som oftast har det värre än de som bor i slumområden.
Tobias
Tack för input! Detta är av alla svar att döma inte en helt "enkel" fråga utan åsikerna är många. Jag inser att resan i sig kommer att ge upphov till många frågor, inte minst från 7-åringen, men ett av skälen till att jag funderar på att "besöka" slummen är för att visa barnen hur pass organiserad den är, ett samhälle i samhället. Har, kanske felaktigt, fått för mig att boendet i slummen ändå är ett "steg upp" från de som lever på gatan...
//Lena
Klassisk diskussion och svår att bemästra, jag själv är osäker när det gäller slika saker. Ett är säkert, alltid när ämnet ”elände, fattigdom, umbärande mm i världen” dyker upp infinner sig alltid altruismen som består av ”det dåliga västerländska samvetet”, som består i arvet efter kolonialism, utsugning och barbari av länder, människor och kontinenter”.
Vi välmående västerlänningar är väl medvetna om vårt barbari på de delar av världen som idag är enligt oss själva ”tredje världen”. Vi måste för att kunna gå vidare i våra liv skapa utrymme för rättfärdigande av vårt handlande, genom att tycka synd om, resa på ”slum-turer”, ge tiggarpengar, besöka barnhem, slum-sjukhus osv.
Det hjälper ingen att tycka synd om, se, höra eller besöka. En mycket god vän till mig sa till mig en gång vid just en sådan här diskussion. Peter, ”Du skall inte reagera utan agera”. Detta fick mig att tänka om.
Vi i västerlandet är faktiskt väldigt välinformerade, demokratiska och väldigt givmilda, men hur är vi det?
Min väldigt goda vän sa också en sak som fick mig att tänka efter. Peter, det är lätt att tycka synd om, det är lätt att hjälpa, på långt håll, när det i din närhet finns många människor som behöver din hjälp, det är mycket mer besvärligare att hjälpa om problemet tenderar att närma dig, att ha en ingiven önskan om att hjälpa är en prövning som de många inte klarar, distans bra - närhet problematiskt, lättare att sätta in 100 kr än att härbärgera.
Att skänka pengar långt bort, att få en rapport om läget från en organisation en gång om året i fjärran land, att att skänka kläder till fjärran land långt bort(där Myrorna säljer kläderna i Afrikanska länder som secondhand eller till och med nya, till dyra priser för lokalbefolkning. Eller som vi i Europa bestämmer att det skall vara fiskestopp för att vi fiskar ut våra vatten, ja då skickar vi vår flotta till Afrikas västkust och fiskar ut de kusterna istället så att lokalbefolkningen bara får äta renset, vi kan sen luras att köpa den exotiska kulinariska fisken och räkorna, jag kan hålla på i all evighet.
Här bidrar vi med det elände som vi alla tycker är så hemskt, vi själva skapar det vi tycker illa om.
Hur behjärtansvärt är då vår resa i slummen, för att Googoos, dotter och hennes kompis skall få dåligt samvete, hon och hennes kompis mår dåligt och de de besökte mår ännu dåligare, om nu inte Googoos dotter och hennes kompis har "agerat".
”Där håller jag med Matsism, i Sverige finns tusentals människor som behöver din hjälp, ja bara runt ditt kvarter och det gäller inte bara de som hungrar eller inte har bostad, utan människor som mår psykiskt dåligt. Jag har en annan god vän som har en kvinnojour, hur mår dessa kvinnor som dagligen är hotade och lever gömda. Ja du behöver inte gå långt för att finna elände.
Jo det är faktiskt sant, det är just självbedrägeriet.
Vi är så medvetna och vi blir så nöjda för att vi gjort något bra och sen åker vi hem till Sverige, vad gör vi då? Jo, vår resa, vår guidade tur, vårt engagemang i det fjärran land för de fattiga och umbäranden som de upplever är som bortblåsta och vi lever som vi alltid har gjort med resultat att vi bidrar just till den situation som de människor vi har så dåligt samvete för har det!
Jag brukar hålla med dig Matsism, men här gör jag inte det och jag tror att du vet om att du har fel här. På vilket sätt skulle turist-slum-turerna skapa respekt, bryta avstånd, riva murar och skapa förståelse mellan kulturer, genom att åka på turist-slum-turerna likt en Safari-tur. Nä allt detta måste börja med dig själv! Din egen insikt om, man måste komma till insikt om ditt och vårt eget självbedrägeri, annars är du tillbaka på ruta 1.
Regnskog
-förstår jag inte alls, vad menar du? Vad var det som var så hemskt med att besöka ”stamfolket”? Jag känner Thailand mycket väl och jag har aldrig kräkts!
”jaha och vad hände sen? Tänk på att ”Agera istället för reagera”, fick din dotter bara dåligt samvete är det inte mycket värt för de som hon fick dåligt samvete för.
Jag brukar säga att i Indien är det inte mycket som är vad det först ser ut att vara. Min frus yngste brorson, född och uppvuxen i Bombay, berättade en gång att flera av hans kamrater hade valt att bo i slummen. Det enda skälet var att det var billigt att bo där, och de tyckte att de kunde spara pengarna istället för att lägga på dyra hyror. De hade jobb med löner som man kunde leva på men ville ändå spara till andra ändamål än att göda hyresvärdar. Så småningom avsåg de att bilda familj och då kunde det vara bra att ha lite sparat. Jag vet mycket väl att majoriteten av sluminnevånarna inte har mycket val men jag vill säga detta för att röra till bilden något. Det finns inga enkla svar på svåra frågor!
Indien är fascinerande, det är trettio år sedan jag kom dit första gången men jag är lika förväntansfull nu som vid första resan. Varje gång är en ny överraskning!
Det som var hemskt var att hundratals turistturer redan gått dit och det fanns ingen tid alls att prata med människorna som bodde där utan det var av bussen, in i byn, titta på dom stackars människorna och runt en sväng och in i bussen igen. Varför?
Visst är det bra att människor med pool, bastu, bil, pengar får se hur andra människor lever som inte pengar har, men det gäller att se upp med hur det går till. Och du har rätt i, agera istället för att reagera!
Bara att välja Rättvisemärkta produkter (här i Sverige!) gör skillnad, fråga i affären hur saker är tillverkade. Ställa press på hur kommun och landsting beställer in "Kina-tillverkade"-kläder etc.
Det finns MYCKET' man kan göra.
Jag tycker att man bör ändra Agera istället för reagera till
Reagera ----> agera
Det går inte att utesluta att vi först reagerar. Det är som när man kör bil, varför agerar man?
Man tvärbromsar ju inte för att det är så kul, utan för att man faktiskt har reagerat på något.
Som förälder tycker jag att man tar ansvar då man ger barnen tid för diskussioner. Tyvärr får
många barn idag mycket lite eller ingen tid alls eftersom föräldrar prioriterar annat. Här har vi
en mamma som faktiskt vill ta ansvar och ge sina barn tid för diskussioner. Vilka reaktioner
familjen kommer att få vet ingen ännu men reagera kommer dom att göra, oavsett om dom
besöker slummen eller inte - det har vi alla som någon gång varit i Indien gjort.
Efter diskussionsfasen kommer agera och där är vi alla mycket olika. Några kan inte/vill inte
göra något alls, andra lägger ner hela sin själ på att hjälpa på ett sätt som dom vet/tror är
vettigt. Vissa hjälper på plats men de allra flesta som agerar gör det här hemma genom att
t.ex. skänka pengar till hjälporganisationer som dom tror/hoppas på gör en bra insats.
Det finns många sätt att agera på men huvudsaken är väl ändå att man faktiskt gör något.
För att komma fram till agera anser jag att man först måste gå igenom två faser:
Reagera ----> diskutera ----> agera
Hej
Jag har läst en del i ämnet och jag håller ned om att det är inte en lätt fråga , men jag tror inte det finns något rätt eller fel.däremot finns det många olika synvinkllar
Min syn på det är att jag håller med han som skrev om att man bör agera
Därför tycker jag att ett besök i slumen kan vara bra för att jag då vet vad ska det är jag agerar för.
Men jag måste nog reagera först innan jag agerar.
Så för min del blir det nog ett besök i slummen när jag åker till Mumbai.
Jag tänker att det viktiga är att man är klar över sitt eget syfte och handar efter sitt eget samvete.
Ha en bra resa
MH
så bra att det blev en vettig diskussion om deta svåra ämne. jag vill berätta om hur det började för mig, första gången i Indien och jag stod på ett av taken på ett höghus och tittade ut över gyttret av tak i Dharavi, "dit ner, aldrig att jag törs" tänkte jag men förändrades för alltid... Att förstå att det bl.a var "vanligt " folk med tex manschettjobb som bodde där utan vatten och avlopp... Numera agerar jag, har varit där många gånger, har vänner där - läderfärgare, skådisar, försäljare, plastsorterare, tiggare, sömmerskor och ffa de som jobbar med Mahila Milan, savings scheme, och jag rör mig hemtamt i många kvarter.
Det som gäller är att PRATA med folk där, ta sig tid, inte bara glo distanserat. Höra deras berättelser. Sätta sig ner och dricka deras te.
jag håller med dig Peter, hur komplicerad är inte världen.
Om jag var du skulle jag absolut avvakta och vänta och se hur dina barn känner och hanterar de stora kulturskillnaderna jämtemot sverige. se en annan sida av välfärdssamhället kommer de ju att få bara av att vara i en indisk storstad,
slummen kan vara väldigt oförutsägbar..det kan gå ifrån lugnt till ett väldigt kaos med stora folksamlingar m.m. väldigt snabbt. det kan uppstå situationer som man som vuxen har fullt upp hålla koll på läget i än svårare om man har barn med sig..
Det är skillnad på att besöka slummen och att gå på guidad rundvandring...
Bra "dokumentär" på YouTube, till viss del hårresande kommentarer
http://www.youtube.com/watch?v=9iC71S3o-4U
mmm bra film! dendär guiden skulle du få fatt på, han var insatt.
jag letar förtvivlat efter en annan film men den går inte att hitta; Black Flags - handlar om när Dharaviborna demonstrerade mot Mehtas planer på förändringen/demoleringen av deras "stad".
Mukesh Mehta är en galen arkitekt som tror att joggingstråk och parker löser alla problem...
Visste ni att ca 750.000 människor trängs på 175 hektar f.d mangroveträsk. Asiens näst största slum, bara Orange City i Karachi är större. Att D har ca 15.000 småverkstäder och hundratals småindustrier som tillsammans omsätter 1 miljard USdollars. Att praktiskt taget alla svenskar har någonting hemma som är tillverkat där. Att Dharavi kallas Mumbais "mage", avfallet från megastaden bearbetas i Dharavis återvinningsindustri.