Indien 2002: Ett år av våld och (svensk) försoning

Indien 2002: Ett år av våld och (svensk) försoning

Indien upplevde ett turbulent år 2002, som präglades av våldsamheter, kriser och förändringar. Landet stod inför ett hotande krig med Pakistan, en våg av religiösa upplopp i Gujarat, och en förbättring av relationerna med Sverige.

Konflikten mellan Pakistan och Indien

Konflikten mellan Pakistan och Indien, som har pågått sedan 1947, nådde en ny höjdpunkt 2002. Anledningen var främst den omstridda regionen Kashmir, som båda länderna gör anspråk på. I december 2001 attackerade militanta islamister det indiska parlamentet i New Delhi, vilket Indien anklagade Pakistan för att ha stött. Indien mobiliserade sina trupper längs gränsen mot Pakistan, och Pakistan svarade med att göra detsamma. Båda länderna var kärnvapenmakter, och det fanns en stor risk för ett fullskaligt krig.

Ökande spänning

Spänningarna ökade ytterligare i maj 2002, när en indisk armékonvoj i Kashmir attackerades av militanter, vilket dödade 34 personer, mestadels familjemedlemmar till soldater. Indien skyllde återigen på Pakistan, och hotade med att vidta militära åtgärder. Pakistan förnekade inblandning, och varnade för att det skulle svara med samma mynt. Världssamfundet försökte att medla mellan de två länderna, och uppmanade dem att minska spänningarna och återuppta dialogen. USA, Storbritannien och andra länder drog tillbaka sina diplomater och medborgare från båda länderna, och införde sanktioner mot dem.

Efter flera månader av ömsesidiga anklagelser och provokationer, började situationen att lugna ner sig i oktober 2002, när Pakistan erbjöd sig att dra tillbaka sina trupper från gränsen, om Indien gjorde detsamma. Indien accepterade erbjudandet, och båda länderna inledde en gradvis demilitarisering. I november 2002 tillkännagav Indien att det skulle återuppta flygtrafiken och diplomatiska förbindelser med Pakistan, och i december 2002 möttes de två ländernas premiärministrar, Atal Bihari Vajpayee och Pervez Musharraf, vid ett toppmöte i Nepal, där de uttryckte sin vilja att lösa Kashmirfrågan på fredlig väg.

Upploppen i Gujarat

Indien skakades också av en våg av religiösa våldsamheter i delstaten Gujarat, som utlöstes av ett tågattentat i februari 2002. Ett tåg som transporterade hinduiska pilgrimer från Ayodhya, där en omstridd moské hade rivits av hinduiska aktivister 1992, sattes i brand av en muslimsk mobb i Godhra, vilket dödade 59 personer. Detta ledde till hämndaktioner av hinduiska extremister, som attackerade muslimska samhällen i hela Gujarat, med stöd av den hindunationalistiska delstatsregeringen under Narendra Modi. Upploppen varade i flera veckor, och resulterade i över 1 000 döda, mestadels muslimer, samt tusentals skadade och hemlösa. Upploppen var de värsta i Indien sedan 1992, och väckte internationell fördömande och kritik. Modi anklagades för att ha tillåtit eller till och med uppmuntrat våldet, och för att ha misslyckats med att skydda de muslimska minoriteterna.

Politiska konsekvenser

Upploppen i Gujarat hade också politiska konsekvenser. Kongresspartiet, som var i opposition på både nationell och delstatlig nivå, krävde Modis avgång och införandet av presidentstyre i Gujarat. Modi vägrade att avgå, och utlyste istället nyval i december 2002, där han framställde sig själv som en försvarare av hinduiska intressen och en motståndare till terrorism. Modi vann valet med stor majoritet, och stärkte sin ställning som en av de mest populära och kontroversiella ledarna i Indien. Modi friades senare av en särskild utredningsgrupp som utsågs av Indiens högsta domstol, men hans roll i upploppen fortsatte att vara ett ämne för debatt och kritik.

Relationerna med Sverige

Indien förbättrade också sina relationer med Sverige 2002, efter ett lyckat möte mellan handelsminister Leif Pagrotsky och en stor indisk delegation i Stockholm i september 2002. Mötet var det första på ministernivå mellan de två länderna på flera år, och syftade till att öka det bilaterala samarbetet inom handel, investeringar, vetenskap, teknologi och kultur. Pagrotsky och hans indiska motpart, Murasoli Maran, undertecknade flera avtal om bland annat luftfart, telekommunikation, miljö och energi. De diskuterade också frågor som rörde den globala ekonomin, WTO, EU och Sydasien. Pagrotsky uttryckte sin beundran för Indiens framsteg och potential, och betonade vikten av att stärka banden mellan de två länderna.

Mötet mellan Pagrotsky och den indiska delegationen var ett tecken på att det tidigare så kyliga förhållandet mellan Sverige och Indien var på god väg att tinas upp. Relationen hade försämrats efter Indiens kärnvapenprover 1998, som Sverige starkt fördömde och svarade med att frysa sitt bistånd och sin handel med Indien. Sverige var också kritiskt mot Indiens hållning i Kashmirkonflikten, och uppmanade landet att respektera de mänskliga rättigheterna och söka en fredlig lösning med Pakistan. Indien å sin sida ansåg att Sverige var partisk och okunnig om den sydasiatiska situationen, och att det inte hade någon rätt att lägga sig i dess inre angelägenheter.

Mötet mellan Pagrotsky och den indiska delegationen markerade en ny fas i relationen mellan Sverige och Indien, som byggde på ömsesidig respekt och förståelse. Båda länderna insåg att de hade gemensamma intressen och utmaningar, och att de kunde dra nytta av varandras erfarenheter och expertis. Båda länderna uttryckte också sin vilja att fortsätta dialogen och samarbetet på olika områden, och att bidra till fred och utveckling i världen.

Bilden visar rök mot himmeln i Gujarat under upploppen och är av Aksi great - Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=768762