Ny resa - ny rapport

Namaste!
Så är jag då sedan snart två månader tillbaka i Indien och Benares.
Den 28:e juli kom jag till Delhi. Där spenderade jag ett par dagar i ett underbart luftkonditionerat rum innan jag satte mig på tåget och fortsatte till varma och fuktiga Benares. Tåget tog god tid på sig och efter vad som kändes som en mindre evighet kom det till slut fram. Jag tog en autoricksha till området som kallas Assi, där jag tog in på ett litet hotell vid ghaten. Jag tilldelades ett mysigt litet rum (numera bor jag dock på ett internationellt studiecenter också det beläget i Assi). Jag kastade mig omgående in i duschen och gjorde mig klar för nästa äventyr. Nu var det dags att bege sig till Banaras Hindu University för att bli registrerad och anmäld.


Jag ringde en professor som jag känner på universitetet och vi gjorde upp att jag skulle komma till hans kontor. Jag fick vägbeskrivning och vid halv tiotiden hoppade jag upp på en ricksha och gav mig iväg.


BHU är stort som en mindre stad. Campusområdet är enormt och där finns restauranter, butiker, bostadsområden för lärare, hostels för studenter och till och med ett gigantiskt Shiva-tempel. Så ni kan fatta att jag var riktigt stolt när jag guidade rickshan rätt på första försöket. Eller ja, nästan rätt, jag fick gå in i ett par hus och fråga innan jag kom helt rätt, men jag hade bara missat byggnaden jag skulle till med ungefär 50 meter.


Jag togs emot med öppna armar av professorn och jag fick svalka mig i hans luftkonditionerade kontor. Han ringde till centret för internationella studenter och förvarande om att jag skulle komma dit och sedan bad han en av sina studenter att visa mig vägen dit.


Vi promenerade i kanske 10-15 minuter innan vi nådde centret och då var jag redan varm och svettig igen. När vi kom fram till centret sade min följeslagerska hej då till mig oh jag lämnades åt mitt öde.
Det var fullt med folk som väntade där inne och det dröjde säkert en timme innan det blev min tur. Jag fick fylla i lite papper och sedan skickades jag iväg för att genomgå ett HIV-test. Jag hade fått instruktioner om att genomföra ett hemma innan jag åkte. Detta hade jag glömt bort, så veckan innan avfärd till Indien fixade jag, i panik, ett test och lyckades få resultatet dagen innan jag åkte. Men nu visade det sig att det som jag gjort i Sverige inte räknades. Typiskt! Jag som stressade så med det. HIV-testet måste göras och det var tvunget att göras på plats. Har man HIV blir man nämligen inte antagen på universitetet och blir även tvingad att lämna landet (tänk om de hade sådana föreskrifter på svenska universitet).


Så jag traskade iväg tillsammans med en japansk kvinna och just då vräkte regnet ner. Drypande våta kom vi fram till medicinska institutet och letade oss fram till ”labbet för frivilliga tester” som det hette. Frivilligt och frivilligt, jo jag tackar jag… En oerhört otrevlig man tog tester med våra medtagna kanyler (som vi faktiskt fick att folket på internationella centret). Han vrålade ”NEXT” när det var min tur, fastän jag bara stod en meter ifrån honom. Utan att se mig i ögonen tog han bryskt tag i min högra arm och letade efter en bra åder. Tydligen hittade han ingen som dög, utan han ryckte tag i den vänstra istället. Sedan mer eller mindre drog han ner mig på en pall som stod placerad intill hans stol. Han spände ett band runt min arm och drog åt så jag lovar att fingrarna svällde av allt blod som samlades i dem. Sedan öppnade han förpackningen som kanylen låg i. Han tryckte men våldsam kraft in nålen i mitt armveck, det gjorde riktigt ont, men inte kom det något blod. Han pressade hårt med tummen mot den åder som nålen var instucken i och lyckades få fram några futtiga droppar blod. Tydligen räckte detta, för han drog ut nålen och pressade en papperslapp mot ”såret”, sedan tog han tag i min arm igen och böjde den hårdhänt uppåt så att pappret klämdes fast i armvecket. Sedan tömde han de få dropparna blod i en lite behållare som såg ut att ha varit använd många gånger förut och sedan antecknade han namn och nummer på en lite lapp för att man skulle veta vilket blod som var mitt. Utan att ägna mig en blick vrålade han sedan NEXT rakt in i mitt öra och jag förstod att det var dags för mig att gå.


Det kändes skönt att testet var gjort och jag och mitt japanska sällskap återvände till internationella centret för att lämna in en lapp som bevisade att vi hade gjort testet.
På centret fick vi nya papper att fylla i och skickades sedan till Hindi fakulteten för att få våra admission-cards. Hindi-byggnaden ligger precis bredvid den byggnad där jag började dagen på professorns kontor, så jag var tillbaka på ruta ett. Jag gick tillsammans med två spanjorer som den ena skulle läsa sanskrit den andra killen skulle läsa samma kurs som jag, så vi fick sällskap hela vägen. Vi stannade och tog en dricka och då var luftfuktigheten så hög att svetten bara dröp av mig. Efter den välbehövliga pausen fortsatte vi till Hindi-byggnaden. Efter mycket spring i trappor hittade vi till slut mannen vi sökte. Han leddes oss sedan in i ett annat rum och tittade igenom våra ansökningar och originaldokument. Sedan sade han att han behövde kopior på alla dokument (fast han redan hade kopior i massor av dessa). Jag frågade försynt om han inte hade någon kopiator som vi kunde låna. Då svarade han ”machine is there, but not man who runs it”. De har verkligen en person anställd som har hand om kopiatorn, att vi skulle sköta kopieringen själva kom inte på fråga. En kille som hörde vår konversation med hindi-professorn tipsade oss om att det finns kopieringsställen vid Universitetsområdets stora Shiva-tempel. Vi hoppade då på en ricksha och tog oss dit. Kopieringen gick INTE fort. De hade ingen dokumentmatare, utan fick kopiera en sida i taget. Efter det hoppade vi upp på en ny ricksha och tillbaka till Hindi-fakulteten. När vi kom tillbaka blev vi hänvisade till en man som knappt kunde engelska. När han fick reda på att min klasskompis Marti kom från Spanien utropade han dock glatt ”Vamos” och sedan upprepade han det gång på gång på gång medan han skrattade högt. När han slutat visa sina spanska-kunskaper uppmanade han oss att skriva på ett antal dokument som var skrivna helt på hindi och som jag bara förstod bråkdelar av. Mannen ifråga sade enstavigt till oss vad vi skulle skriva på de olika raderna, men kunde inte förklara vad papperna handlade om. När jag berättade detta för en kompis senare på dagen sade han, tröstande, att jag förmodligen hade gått med på att skänka alla mina tillgångar och ägodelar till BHU. Det var precis vad jag behövde höra.
Sedan fick vi äntligen fylla i våra admission-cards och allt spring kändes vara mödan värt. Nu skulle vi snart vara klara – trodde jag ja, men nej, det visade sig att ”the head of the department” hade gått hem för dagen och utan hans signatur gäller inte korten. Så vi ombads komma tillbaka klockan halv elva följande dag för att slutföra arbetet.
Klockan 16 återkom jag till mitt hotellrum, helt slutkörd efter min första dag på BHU. Jag tröstade mig med att mycket lite jobb återstod och att jag nästföljande dag bara skulle behöva göra en snabb-visit på campus. Så fel jag hade!


. Vid 10:15 följande dag åkte jag iväg till BHU med en ricksha för att vara framme i tid till mötet 10:30. När jag kom upp till kontoret på Hindi Bhavan, som fakulteten heter, hade naturligtvis inte the head of the department kommit ännu, så jag fick sitta ner och vänta. Efter ett tag kom Marti från Spanien, som jag hade sällskap med igår, också upp och satte sig för att vänta. Strax före 11 kom en person in och hämtade våra papper och tog dem till ”överhuvudet”. Sedan kom han snabbt tillbaka med dem signerade och klara.


Sedan promenerade vi iväg till Internationella centret där samma vänliga ansikten som dagen innan mötte oss. De som jobbar där är verkligen underbara, så hjälpsamma, till skillnad från alla andra som vi mötte under de där dagarna. Vi satt ner och just för att de är så vänliga passade jag på att ställa massor av frågor och chefens leende blev bredare och bredare ju fler frågor jag ställde. Jag blev exalterad av att han var så hjälpsam och vänlig så jag frågade om allt jag kunde komma på och i mitt ivriga gestikulerande råkade jag plötsligt kasta en penna på honom. Detta tyckte han var vansinnigt roligt och hela kontoret skrattade så mycket och så länge att det nästan blev pinsamt. Efter denna lilla incident fick vi instruktioner om vad som skulle göras under dagen. Vi skulle nu bege oss till City Legacy-byggnaden som ligger alldeles intill Hindi Bhavan som vi precis kom ifrån. Där skulle vi lämna in en blankett och få nya att fylla i, efter det skulle vi bege oss till the Central Office som ligger en bit bort på BHU, vid templet. Där skulle vi betala kursavgiften och sedan bege oss tillbaka till Hindi Bhavan för att visa upp kvittot och få intyg på vår antagning.


Nu beslutade vi oss för att haffa en ricksha och behålla den hela dagen för att slippa gå så mycket som dagen innan. Vi tog första bästa och begav oss mot City Legacy huset. Vi hittade rätt direkt och letade oss fram till ett kontor. Där satt en bister man som tog emot våra papper och sedan gav oss nya blanketter och skickade ut oss för att fylla i dessa. Problemet var dock att de, precis som gårdagens blanketter, var helt skrivna på hindi och vi hade inte en aning om vad som skulle skrivas på raderna (ja, förutom där mitt namn och pappas namn skulle skrivas, de raderna fattade jag). Så jag fick fråga en indisk student som också höll på att fylla i blanketter om han kunde hjälpa oss och det gjorde han. Blanketterna blev ifyllda och vi gick tillbaka till den bistre mannen som stämplade dem och sedan skickade oss till sin chef för signering. Chefen var en jätteglad man som frågad oss om allt möjligt och uppmuntrade oss att skriva våra namn på hindi på blanketterna. Detta gjorde vi och han förklarade att han var väldigt stolt över oss och att vi skulle bli mycket bra studenter (vad han nu kunde veta om det).


Vi lämnade City Legacy-byggnaden och återvände till den väntande rickshan som förde oss mot centralkontoret. Vi kom rätt direkt även denna gång, men inte p.g.a. vår lokalkännedom utan p.g.a. att ricksha-föraren faktiskt visste vart det låg (annars hade han inte en aning om något). Vi hittade fram till luckorna där avgiften skulle betalas. Vi chansade på lucka nummer 6, för där var det kortast kö. Jag lämnade fram mina papper och mannen i luckan tog emot dem. Han började sedan knappa på datorn, men hittade inte det han sökte. Då ropade han till en kollega och frågade vad vår kurs kostade. Tydligen fick ha inget bra svar för plötsligt kom mina papper ut tillbaka och han sade åt mig att gå till lucka 4. Det gjorde vi och ställde oss i kö. När det var min tur, blev jag tillsagd att gå till lucka 6. Jag protesterade och sa att jag redan varit där, men detta accepterades inte och vi fick snällt gå till lucka 6 igen. Återigen fick vi köa och sedan skickades vi till lucka 3. Köade där och blev tillsagda att gå till lucka 4. Vid den här tidpunkten höll Marti på att bli vansinnig och jag var varm och törstig (vattnet hade jag glömt någonstans) och med en stor suck gick vi åter till lucka 4. Den här gången var tydligen lucka nummer 4 mogen för våra papper och de togs emot. Vi fick betala avgiften, fick ett kvitto och kunde åka därifrån. Åter upp på rickshan och mot Hindi Bhavan. Upp på kontoret och lämna kvittot och de nya ifyllda blanketterna. Nu återstod bara en sak. Vi är båda ICCR-stipendiater (ICCR = Indian Council of Cultural Relations) och för att få ut våra pengar så måste the head of the department skriva under en blankett som ska skickas till ICCR. Naturligtvis var inte han på plats. Hans kotor låg tydligen inte i Hindi Bhavan utan i en byggnad alldeles bredvid Centralkontoret. Alltså därifrån vi precis kom.


Åter upp på rickshan. Den här gången fick vi sällskap av en kille från fakulteten som cyklade bredvid rickshan och visade vägen. Vi kom fram till rätt byggnad, klev in och fortsatte in på överhuvudets gigantiska kontor och där satt han vid ett enormt skrivbord. Äntligen fick vi se denna beryktade man. Han var en liten gråhårig farbror i orange pikétröja. Han hälsade glatt på oss och undrade varifrån vi kom. Snabbt signerade han blanketterna och efter ett 1 minut långt besök gick vi ut till rickshan igen. Nu bar det av till Internationella centret. Vi kom fram dit och betalade ricksha-föraren dubbelt så mycket som vi hade tänkt, men vi orkade inte bråka. Sedan in på centret och där möttes vi av breda leenden och energin kom på något sätt tillbaka. Vi lämnade in de sista blanketterna och chefen på centret sade: Congratulations! Finally you are completely admitted at BHU! Welcome! Vilken underbar känsla! Efter två dagars hårt arbete var det äntligen klart. När jag lämnade universitetet den dagen hade jag spenderat 5 timmar på området. Det går inte snabbt i Indien. Fast jag är nöjd och glad jag har träffat på andra studenter som fått springa runt på BHU vecka in och vecka ut innan de har blivit antagna.