Vid gathörnet sitter paan-wallahn med sin hög av betelblad och viker dem för hand, ett blad i taget, med kalk och kryddor inuti. Doften känns på håll. Bruket har funnits i generationer, det syns och det räcks vidare över bänken. En bit därifrån bär någon annan sitt nikotin tyst under läppen, utan rök och utan åskådare. Två uttryck för samma gamla vana, åtskilda av flera hundra år.
Nikotinets nya ansikte, och dess gamla
Runt om i världen har bruket tagit en ny form. Tobaksfritt vitt snus läggs diskret under överläppen. Det är en produktkategori med skandinaviskt ursprung som vuxit sig stor på bara några år. I Sverige och Norge var det traditionella, tobaksbaserade snuset länge den dominerande nikotinprodukten. Nu har det tobaksfria så kallade vita snuset gått om i försäljning. Sverige och Norge pekas ofta ut som föregångare för de tobaksfria produkterna.
Tillväxten är svindlande även utanför Norden. Kategorin är i dag den snabbast växande på den internationella nikotinmarknaden. Globalt steg försäljningen från omkring 292 miljoner dosor 2018 till över 20 miljarder 2023. I näthandeln har produkten på kort tid gått från nisch till ledande.
Ett exempel på den moderna kategorin är Zyn, en av de vita nikotinpåsar som placeras under läppen utan tobaksblad. Poängen ligger inte i produkten själv utan i den rörelse den hör till, som går från något synligt och gemensamt mot något tyst och privat.
Just den rörelsen är bara det senaste kapitlet i en mycket längre indisk historia. Långt innan påssnuset fanns tuggan, bladet och pipan. Nikotinet i Indien har alltid burit ett socialt ansikte och räckts vidare från hand till hand. Det är den resan som är värd att följa bakåt.
Betel och paan: Den sociala urcellen
Rötterna går djupt. Paan bereds av betelblad som fylls med bland annat arekanöt, släckt kalk och kryddor, viks ihop och tuggas. I generationer har det erbjudits till gäster och ingått i umgängesvanor och ceremonier. Bruket binder människor samman lika mycket som det stillar ett begär.
Betelbladet är en färskvara. Det håller sig inte länge, vilket betyder att den som vill ha sin paan antingen får söka upp en kiosk där den bereds på plats eller själv ha alla ingredienser hemma. Kiosken på hörnet blir därför en naturlig samlingspunkt, precis som paan-wallahn i gathörnet.
Med tiden vävdes tobaken in i tuggan. I dag blandas paan ofta med tobak i former som paan masala och gutkha. Så knöts nikotinet fast vid en sedvänja som redan var djupt rotad.
Just gutkha och paan masala föddes ur ett praktiskt problem. Eftersom betelbladet snabbt förfars tog tillverkarna för några decennier sedan fram torra, förpackade varianter med liknande ingredienser och lång hållbarhet. De blev snabbt populära, tack vare låg kostnad och enkel tillgång. Hur utbrett bruket är märks i siffrorna. Enligt den nationella undersökningen Global Adult Tobacco Survey använder 12,1 % av vuxna i Indien paan masala i någon form.
Tobaken seglade in med portugiserna
Själva tobaken är däremot inte indisk. Den kom över havet med portugiserna, som förde växten från Amerika till subkontinenten. En mogul var tidigt ute, men det dröjde innan vanan slog rot. När den väl gjorde det skedde det med pompa och ståt.
Enligt hovets krönikor inhalerade kejsar Akbar tobaksrök år 1604 som förste mogulkejsare. Röken kom som en gåva från hovmannen Asad Beg, som hade stött på bruket i Bijapur och tagit med sig det norrut tillsammans med en pipa i juvelarbete och en gyllene tändanordning. Vid hovet blev tobaken genast en förfinad angelägenhet, något att visa upp lika mycket som att njuta av.
Snart blev själva redskapen ett hantverk. Vid hovet tillverkades vattenpipor av glas i de kungliga verkstäderna. Deccan-regionen växte fram som ett centrum för både tobaksodling och praktfulla pipor.
Alla var inte lika förtjusta. Kejsar Jahangir förbjöd bruket 1617, men det bet inte. De som redan vant sig struntade i ediktet. Tobaken fortsatte att spridas och med tiden fanns den över hela Indien, ofta i vattenpipan huqqa eller inlagd i just paan. Den blev en handelsvara som byttes och skänktes mellan hov och sändebud. Den nya växten hade smält samman med det gamla bladet.
Tradition och regler i dagens Indien
Dagens Indien drar åt två håll på en gång, genom en sedvänja med sekler bakom sig och en allt mer bestämd vilja att tygla den. Traditionen sitter i väggarna. Regelverket växer sig samtidigt tätare.
Flera delstater har förbjudit gutkha och andra former av rökfri tobak. Vid en nationell genomgång hade tjugofyra delstater och tre unionsterritorier infört sådana förbud. På nationell nivå är COTPA-lagen från 2003 den centrala ramen kring handel och marknadsföring.
Det är förbjudet med reklam i de flesta massmedier, liksom försäljning i varuautomater och nära skolor. Att sälja till personer under 18 år är inte tillåtet. Åtstramningen har också fortsatt. 2019 förbjöds elektroniska cigaretter helt.
Att bruket ändå lever kvar säger något om hur djupt det sitter. Betelbladet räcks fortfarande över bänk vid gathörnet, medan lagboken blir tjockare för varje år. Samma fråga möts på olika sätt på olika håll i världen. Där en del marknader glidit mot den diskreta påsen under läppen, håller Indien fast vid både bladet och förbudet på en och samma gång.
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
