Göran Borg kastas mer eller mindre ofrivilligt in i Indien och det är genom hans världsovana och mellanmjölkstrygga perspektiv vi tas in i ett Indien och en berättelse som med hjälp av Yogis humor och Eriks egocentriska (och enda) sida vi dras in en jakt på Shahrukh Khan, gifta indiska kvinnor och Görans inre demoner. Det är inte bara Görans verklighetsförankring som är mellanmjölksanpassad utan hela berättelsen är lite lätt lagom tillrättalagd, lagom smårolig och tidvis spännande utan att vi biter på nagelbanden.
Det märks att författaren gjort sin bakrundsundersökning då han kunnigt tar upp olika stadsdelsnamn och områden i Delhi, pricksäkert beskriver hur flygplatsen brukade vara samt plikttroget beskriver Delhis olyckligt lottade medborgare. Men vi kommer aldrig på djupet hos varken Görans kompisar eller de andra öden han stöter på. Vi får också den västerländska bilden av korruption, smuts, magsjuka, barnarbete, tiggare, sexsekter, slaveri och stora ekonomiska klyftor bekräftade. Det är trots det, eller kanske på grund av detta, som boken ändå på något sätt fungerar och blir en trevligt mysig feel-good-roman.
Har du besökt Indien en endaste gång har du själv upplevt det mesta av vad boken har att beskriva och det är kanske i det där det roliga ligger. Att allt är så förutsägbart. Den tvivelaktige reseledaren, den andlige indiern och den medelålders lätt överviktige och frånskilde mannen som inte riktigt kan släppa sin exfru. Alla är de så perfekt förutsägbara. Visst, Mikael Bergstrands skriftspråk är bra och ibland rent ut sagt fantastiskt. Vi bjuds på vackra, roliga och målande beskrivningar och de stilistiska greppen är både många och väl genomförda och så långt är allt bra men det får mig att längta efter mer. Har du däremot spenderat lite mer tid i Indien och kanske börjat komma landet in på djupet vet du själv att Indien inte är ett mynt med två sidor och personligen kan jag önska om lite mer djup.
Samtidigt som jag känner mig lite lätt besviken på avsaknaden av djup är det ändå svårt att lägga boken åt sidan, för det är trots allt en ganska charmig och lättläst historia. Vi bjuds på humor, en bit av spänning, färgrika beskrivningar av Delhi och några andra platser. Jag tror de flesta Indienresenärer, nya som gamla, kan få ut något av boken. Kanske på en solsäng i Goa eller som resesällskap på pendelbussen i ett regnkallt Sverige.
Jag hoppas att framgångarna med Delhis vackraste händer gett mersmak och att vi kanske får möta Göran, Yogi och Erik igen och att de nästa gång har mognat och vågat utforska det stora landet i öst på riktigt. Delhis vackraste händer öppnade upp för detta och jag tror att trions nya erfarenheter kan ta oss på ett ännu bättre äventyr i framtiden.
Delhis vackraste händer finns även som talbok uppläst av Björn Granath.
