Med torra fötter i Ladakh

Det regnar inte i Ladakh. Inte nu, inte under monsunmånaderna, inte när resten av Indien drunknar. Bergen ser till det.

Som en äldre man vid en smörteförsäljare i Leh uttryckte det: "Här uppe är himlen inte ovanför oss — den är runt oss."

När Indien blöter ner sina sandaler

Monsunens frammarsch är en av Indiens mest dramatiska naturkrafter. Den 24 maj 2026 nådde den Kerala i södra Indien — tidigare än på 17 år — och rör sig nu stadigt norrut längs kusten och in över halvön. I Kerala öppnar Ayurveda-klinikerna sina portar, i Western Ghats dundrar vattenfallen tillbaka till liv. Vackert, dramatiskt, och för den oinvigde resenären lätt överväldigande.

De höga Himalayapasserna blockerar effektivt de fuktighetsladdade vindarna från Indiska oceanen. Det kallas regnskugga. I praktiken innebär det att juni till september är Ladakhs högsäsong — torra, soliga, tillgängliga månader som ger tillgång till vägar och pass som resten av året ligger under metrar av snö.

Staden under palatset

Jag minns känslan av att landa i Leh för första gången — den tunna luften som slog emot en redan på landningsbanan, det skarpa ljuset, den märkliga friden som verkade ligga inbyggd i landskapet. Leh är en kompakt stad med ett myller av aprikosförsäljare, vandringsbutiker och taktaféer med direktutsikt mot det gamla palatset uppe på bergsryggen — en nio våningar hög byggnad från tidigt 1600-tal som tronar över staden och omgivande dalar.

Norr om Leh, på väg upp mot Khardung La — ett av världens högst belägna körbara bergspass — öppnar sig Nubra Valley med sin surrealistiska blandning av snöklädda bergstoppar och sanddyner. Det är här de tvåpucklade baktriska kamelerna vandrar, ett levande minne av att den gamla Sidenvägen en gång passerade just här. Öster om Leh, bakom ytterligare ett pass, ligger Pangong Tso — en sjö på 4 350 meters höjd som sträcker sig in i Kina och vars vatten skiftar från djupblått till turkost beroende på ljuset.

Det finns ingenting annat som liknar det.

Innan du åker

De klassiska äventyrsvägarna upp till Ladakh — framför allt sträckan från Manali men även från Srinagar — passerar genom områden i de lägre delarna av Himalaya som drabbas extremt hårt av monsunen. Under juli och augusti är jordskred, lamslagen trafik och bortspolade vägar snarare regel än undantag. Att fastna i dagar i leriga bergspass utan mobiltäckning är ingen drömsemester. Spara äventyret på vägarna till en annan årstid. Just nu är flyg direkt från Delhi till Leh det självklara alternativet.

När du väl är på plats: ta det lugnt de första dagarna. Kroppen behöver 24 till 48 timmars acklimatisering på 3 500 meters höjd innan man ger sig ut på höga pass. Gå inte fort. Drick vatten. Vila utan att känna skuld. För att besöka Nubra Valley, Pangong Tso och Hanle krävs tillstånd — indiska medborgare ansöker om ett ILP (Inner Line Permit) medan utländska besökare behöver ett PAP (Protected Area Permit), som ordnas online eller via en registrerad resebyrå i Leh.

En destination som vinner mark 2026 är Hanle, ett mörkt himmelreservat i södra Ladakh på nästan 4 600 meters höjd. Med minimal ljusförorening och torr, klar luft syns Vintergatan för blotta ögat på de flesta klara nätter. Astrofotografer börjar hitta hit, men platsen är ännu långt ifrån överbelastad.

Det regnar inte här. Och himlen är en av de blåaste du någonsin kommer att se.

Läs vår kompletta reseguide till Leh och Ladakh för mer om sevärdheter, boende, kloster och vandringsleder.