Indiens städer producerar nästan åtta miljoner ton textilspill varje år – gamla sarier, uniformer, lakan och jeans som för det mesta hamnar på soptippen. I Navi Mumbai, strax utanför Mumbai, håller det på att förändras. Men den kanske viktigaste förändringen sker inte i sorteringshallarna – den sker i hemmen.
Indiens första kommunala textilåtervinning
Under det nationella programmet Swachh Bharat Mission–Urban 2.0 har Navi Mumbai Municipal Corporation etablerat Indiens första kommunala Textile Recovery Facility i stadsdelen Belapur. Konceptet är enkelt men genomtänkt: märkta insamlingsbehållare har placerats ut i bostadsområden över stadens åtta kommundelar, för tillfället 140 stycken med målet att nå 250. Det insamlade textiliet transporteras sedan till anläggningen där det vägs, märks och sorteras i kategorier – återanvändbart, återvinningsbart, uppcyklerbart eller kasserat.
En handhållen skanner identifierar fibertyp i realtid – bomull, polyester, ull, siden – och ett digitalt spårningssystem är under utveckling för att följa varje plagg från insamling till slutprodukt. Det låter tekniskt, och det är det. Men tekniken är bara halva historien.
150 kvinnor med egna lönekuvert
Den andra halvan handlar om de över 150 kvinnor från lokala självhjälpsgrupper som nu arbetar i anläggningen med sortering, lagning och uppcykling. De tillverkar väskor, mattor, accessoarer och heminredning av material som annars hade slängts. Lönen ligger mellan 9 000 och 15 000 rupier i månaden – i svenska kronor ungefär 1 000 till 1 700 kronor.
Det är inte mycket. Inte ens i indiska mått mätt är det en hög lön, och i Mumbai – en av världens dyraste städer – räcker det inte långt för en familj. Men det är inte hela bilden.
De kvinnor som arbetar här tillhör inte medelklassen. Många har tidigare inte förvärvsarbetat alls. I miljöer där kvinnans ekonomiska beroende av mannen är norm, och där familjens marginaler är små, förändrar ett eget lönekuvert på 9 000–15 000 rupier dynamiken i hemmet på sätt som är svåra att mäta men lätta att förstå. Det handlar om att ha råd med skolavgifter. Om att kunna fatta egna beslut. Om att ha något att falla tillbaka på. Varje rupie är tyngre när marginalerna är små – och när pengarna är dina egna är de tyngre än så.
Över 300 kvinnor har genomgått strukturerad utbildning i fiberidentifiering, sortering och uppcykling. Projektet beskriver själv skiftet som att hemmafruar har blivit yrkeskunniga aktörer i den cirkulära ekonomin. Det är byråkratspråk för något ganska fint.
Siffrorna bakom
Hittills har anläggningen samlat in 30 ton textilspill, varav 25,5 ton har sorterats vetenskapligt. Över 41 000 plagg har behandlats – i snitt nästan 500 om dagen. Mer än 114 000 hushåll har nåtts av informationskampanjer och över 400 uppcyklade produkter har tagits fram, inklusive ett pilotprojekt där papper tillverkats av kasserat textilspill.
Projektet har också ställt ut på över 30 mässor och offentliga evenemang – dels för att sprida kunskap, dels för att ge kvinnorna en marknad för det de tillverkar.
En modell värd att kopiera
Navi Mumbai är först, men förhoppningen är att modellen ska spridas. En permanent, större anläggning planeras i Koparkhairane. Om den lyckas är det inte bara ett miljöprojekt – det är ett bevis på att strukturerade system för textilåtervinning kan bära sig ekonomiskt och socialt på samma gång.
I en tid när mycket känns tungt är det inte en liten sak.
På global skala förändrar det ingenting. För 150 familjer i Navi Mumbai kan det förändra allt.
Källa: Press Information Bureau, Indien
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
